Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Debattinlägg: ”Rädsla riskerar nu att skapa en stigmatisering av människor med ursprung i Kina.”

I en allt mer sårbar värld måste vi ha en allt större förståelse för varandra, bara då går det att bekämpa framväxande virus. Det skriver Kristofer Hansson, docent i etnologi och lektor vid institutionen för socialt arbete på Malmö universitet.

Student i Kambodja som bär ansiktsmask för att skydda sig mot coronaviruset. Mediernas beskrivning av virusets färd över landsgränser är inte oviktig, skriver Kristofer Hansson.Bild: Heng Sinith
Detta är ett debattinlägg. Skribenterna svarar för åsikterna.
Den 31 januari fick Sverige sitt första dokumenterade fall av coronavirus. Det är inte längre ett virus som finns långt bort i ett annat land. Nu finns det inom vår nation. På samma sätt som det tidigare kom till Finland, Kanada, USA, Tyskland och Frankrike.
Mediernas beskrivning av virusets färd över landsgränser är inte oviktig. Trots att världen idag är globaliserad väljer de att hålla fast vid landsgränser när de berättar om sjukdomar.
Det är nu angeläget att såväl politiker som myndigheter och medier tar till sig den kunskap som finns från tidigare forskning när det gäller konsekvenserna av hur man skriver och pratar om utbredningen av smittsamma virus.
Det finns många likheter mellan hur man idag pratar om coronaviruset och hur man tidigare har förmedlat kunskap om andra smittsamma sjukdomar. Några sådana exempel är hiv-virus, zika-virus, ebola och H1N1, i folkmun svininfluensan.
Inom forskningsfältet ”framväxande smittsamma sjukdomar” kan ett antal lärdomar dras.
I en globaliserad värld flödar inte bara människor, varor och pengar fritt, också virus tar sig snabbt fram. Hiv-viruset är ett tydligt exempel på hur en värld som på 1970- och 1980-talet krympte också kom att möjliggöra en snabb spridning av viruset över hela jordklotet. Men det var en spridning som drabbade länder och människor väldigt olika. På liknande sätt riskerar nu coronaviruset att främst drabba redan sårbara samhällen med små möjligheter att ge svårt sjuka intensivvård.
Trots att Sverige är ett starkt samhälle rustat för att klara av svårt sjuka människor, är rädslan påtaglig och landets första fall har fått mycket uppmärksamhet i medierna. En stor portion av journalistiken utgår också från rädsla.
Rädslan är tacksam att spela på och i allra högsta grad förståelig. Samtidigt är det en rädsla som riskerar att spä på kulturella föreställningar om vem det är som människor i Sverige ska skydda sig mot och vem det är som ska stängas ute. På liknande sätt som hiv-viruset förstärkte stigmatiseringen av homosexuella män, riskerar rädsla nu att skapa en stigmatisering av människor med ursprung i Kina.
När rädslan tränger på är det lätt att ta förhastade beslut. Vaccinet Pandemrix som skulle skydda svenskar mot svininfluensan, gav en grupp barn narkolepsi och därmed livslångt lidande.
På 1980-talet fanns det beslutsfattare som önskade placera alla homosexuella med hiv/aids på Gotland. Så blev det inte. Men det tydliggör hur lätt det är att i pressade ögonblick tänka att lösningen när det gäller att inte drabbas av ett virus är upprätta gränser mellan de som är smittade och de som ännu är friska.
Jag kritiserar inte det arbete som WHO och svensk hälso- och sjukvård gör för att förhindra att coronaviruset sprider sig internationellt, men såväl beslutsfattare som medier måste vara på sin vakt så att de inte bidrar till stigmatisering och förhastade beslut.
I en allt mer sårbar värld måste vi ha en allt större förståelse för varandra, bara då går det att bekämpa framväxande virus.
Kristofer Hansson, docent i etnologi och lektor vid institutionen för socialt arbete på Malmö universitet.
Gå till toppen