Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Sofia Nerbrand: Stå för valet av S framför SD, Nyamko Sabuni.

Liberalernas ledare Nyamko Sabuni behöver bekänna färg.Bild: Henrik Montgomery/TT
Detta är en opinionstext från ledarredaktionen. HDs hållning är oberoende liberal.
Liberalernas ledare Nyamko Sabuni måste bekänna färg. Står hennes parti fast vid januariöverenskommelsen fram till valet 2022? Det handlar inte bara om att inte bryta uppgörelsen med Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Centerpartiet, utan L måste även argumentera för att partiet ingick den och för att stora delar av det politiska innehållet är bra.
Historien tål att upprepas. Liberalerna var en del av alliansen som ville avsätta statsminister Stefan Löfven (S) och bilda en borgerlig regering efter valet 2018. Men väljarna gav inte alliansen sitt stöd. Mandatfördelningen i riksdagen krävde en annan lösning och efter många sonderingar, förhandlingar och omröstningar kunde S och MP regera vidare – med löftet att genomföra en lång rad liberala reformer. C förhandlade väl och fick igenom många av sina hjärtefrågor. L lyckades inte lika bra, men målsättningen att ytterkantspartierna, V och SD, inte skulle få inflytande uppnåddes. Men tji fick de. Det politiska landskapet, tonläget och riksdagsarbetet har förändrats i grunden sedan dess.
Och Liberalerna står i spagat. Kärnfrågan är: pest eller kolera, S eller SD?
Då, 2019, föredrog partiledningen och majoriteten av partimedlemmarna en rödgrön regering, som lovade att genomföra de 73 punkterna, framför en moderatledd ministär, som behövde stöd från Sverigedemokraterna. Nu, 2020, då regeringen, budgetordningen och innehållet i avtalet attackeras gång på gång av den oheliga konstellationen mellan V, M, KD och SD märks det att den nuvarande liberala ledningen – partiordföranden, gruppledaren i riksdagen och den ekonomiskpolitiske talespersonen – inte ville ingå januariöverenskommelsen. Internt finns en oenighet om hur man ska hantera att ärkefienden Jimmie Åkesson (SD) inte längre är persona non grata i stora delar av den borgerlighet som många fortfarande helst vill vara en del av.
Så partiet duckar. Nyamko Sabuni är tämligen osynlig. De sakpolitiska utspelen är magra och få. Sedan årsskiftet har förslag om återinförande av civilplikt och förstatligande av utsatta skolor lagts. Till och med framgången att slopa värnskatten försvarades halvhjärtat.
C och L valde för ett år sedan att inte ingå i regeringen. Dels för att i framtiden kunna gå till val med alliansen – den var då inte stendöd. Dels för att en regering fattar kollektiva beslut och mycket kan man inte komma överens med S om. Dels för att många liberaler identifierar sig som borgerliga och inte kan tänka sig att samregera med den gamla huvudmotståndaren S.
Att vara stödparti och oppositionsparti samtidigt är dock svårförenligt. Särskilt nu när hela havet stormar i politiken och L ligger under riksdagsspärren i många opinionsmätningar.
Liberalernas otydlighet kan inte fortsätta. Nu är det läge att konsekvent och kraftfullt verka för frihet och öppenhet – och ta debatten med allehanda kollektivister och populister till höger och vänster. Dessutom behöver Nyamko Sabuni visa stolthet över att L på mycket goda grunder har valt S framför SD. Kanske rentav bli statsråd igen. Sverige behöver starka liberaler.
Gå till toppen