Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Heidi Avellan: Skåne, Stockholm, EU. Själv.

Varför är London själv, men inte Bryssel? Kommunen, men inte unionen? EU är ju vi, men måste också visa det. Brexit blev en väckarklocka.

Skottar som inte firade brexit.Bild: Andrew Milligan
Detta är en opinionstext från ledarredaktionen. HDs hållning är oberoende liberal.
Det har gått en vecka sedan britterna bytte kurs på sin färd mot framtiden. Kaxiga och stolta över att äntligen "bestämma själv". Eller åtminstone den delen av befolkningen som ville lämna EU, de andra fick dricka gravöl.
I folkomröstningen om EU 2016 röstade Skottland för att stanna i unionen. Där ökar nu trycket på den brittiska regeringen att få ordna en ny omröstning om självständighet. Och utanför parlamentet i Edinburgh hissas fortfarande EU-flaggan.
Men annars griper nationalismen kring sig. Det egna landet upphöjs inte bara i America-first-USA och Kina. Just den bit land och de människor som finns inom just nu existerande gränser blir något alldeles särskilt, mer än patriotism byggd på värderingar och ideal.
Ändå är ju gränser inte beständiga. Skåne var som känt danskt fram till freden i Roskilde 1658. Finland har varit en del av Sverige och sedan ett furstendöme i Ryssland. Innan järnkanslern Otto von Bismarck enade Tyskland fanns här ett antal stater. Också Italien var ett lapptäcke. Polens gränser har flyttat fram och tillbaka, Jugoslavien har splittrats, Tjeckoslovakien delats och Sovjetimperiet imploderat. I Afrika drog kolonialmakter upp gränser, liksom i Mellanöstern när det osmanska riket föll samman.
Och Ryssland annekterade Krim för bara sex år sedan.
Torymedlemmen Mark Francois, som har förespråkat brexit hela sitt politiska liv, förklarar i P1-morgon (31/1) att britternas uttåg till syvende och sist handlar om "vem som styr ditt land, styr du det själv eller styrs du av andra. Vi kommer nu att styra själva."
Fast vilka är vi själva?
Att Malmö styrs bäst i Malmö tycker många Malmöbor. Helsingborg är bäst på Helsingborg, och Staffanstorpsstyret menar nog att ingen riktigt kan övertrumfa det på hemmaplan. Rosenbad anses bidra med krångel och inte riktigt lyckas få syn på vardagen i Skåne. Så ska nu också Region Skåne ha en "påverkansstrateg" i Stockholm, precis som kommuner och regioner lobbar i Bryssel.
Vi ska bestämma själva, tycker också svenska EU-skeptiker som vädrar morgonluft i brexittider, och menar Sverige, utan förklaring till varför just det är den rättaste nivån. Det kunde ju lika gärna vara Skåne om makten ska finnas nära? Eller Norden, om det ska vara lite mer muskler. Eller varför inte europeiska länder tillsammans? Lysande, tycker åtminstone de skottar som inte ser London som "själv".
Helt själv är bara den ensamma. Fler tillsammans blir ett vi och det är vad som gäller i ett samhälle. Just att ta tillbaka rätten att styra sig själv är alltså inget kristallklart argument mot EU.
Med detsagt så finns det en hel rad saker unionen måste rätta till för att upplevas som ett legitimt "vi". Det demokratiska underskottet ifrågasätts med rätta. Detaljstyrning likaså. Budgetfrågor. Jordbruksstöd. Handfallenheten inför dem som trotsar centrala principer i en demokrati och rättsstat – som Ungern och Polen gör – är också ett problem.
Så när Frankrikes president Emmanuel Macron ser brexit som en uppmaning för EU att bli tydligare och mindre krångligt så har han rätt. Det krävs förändring. Fast det är inte mer EU som behövs. Utan en smalare och vassare union, som sloganen lyder.
Och bättre koppling till medborgarna.
Det är regeringen som ska se till att Bryssel fattar beslut som är bra för Sverige. Orden ”förankring” och ”delaktighet” förekommer också ofta när svenska ministrar talar om medlemskapet. Fast i en ny studie som presenterades i veckan – Hur väl förankras Sveriges EU-politik? – visar statsvetaren Maria Strömvik att regeringen inte är särskilt bra på att hämta in synpunkter från resten av samhället när EU-politiken formuleras.
Hur vet statsråden då, när de åker till Bryssel för att fatta beslut, vad medborgare, föreningar, företag och organisationer tycker?
Strömvik har gått igenom drygt 2 200 frågor som diskuterats i Bryssel sedan början av 2000-talet och som regeringen bedömt vara så viktiga att riksdagen informerats. Hon har studerat hur departementen rapporterat om eventuella samråd med intresseorganisationer, företag och civilsamhälle. Det visar sig att trenden går nedåt och att regeringskansliet idag rapporterar att det varit i kontakt med andra än myndigheter och återger ståndpunkterna bara i 4 procent av frågorna.
"Resultatet av denna bristande förankring blir ett demokratiskt underskott i den svenska EU-politiken", menar Strömvik. Och har förstås rätt.
Det finns ingen poäng med att saker som bäst beslutas i hemkommunen avgörs i Bryssel. Tvärtom måste subsidiaritetsprincipen respekteras mycket bättre. Beslut ska fattas på relevant – låg – nivå. Så nära som möjligt. EU gör klokt i att vara ett ”själv” bara i frågor som bäst hanteras tillsammans. Inte frågor som enskilda länder eller regioner är bättre skickade att sköta.
Men när det handlar om att driva stark klimatpolitik, förhandla fram bra villkor i handelsavtal eller att stå upp för liberala demokratiska värderingar är EU en så mycket bättre – läs inflytelserik – nivå. Det är ju därför både Vladimir Putins Ryssland och Donald Trumps USA gärna bidrar till att splittra unionen.
Själv må vara bäste dräng, men ensam är inte stark.
Gå till toppen