Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Robert kämpade sig genom hela skolan utan diagnos – hunden är hans skäl att fortsätta leva

I tjugo år kände Robert att han var ett problem. Gång på gång sökte han hjälp, men först för ett år sedan fick han sin diagnos – högintelligent med autism och adhd. Och djupt deprimerad. Utan hunden och mamma vet han inte om han levt idag.

”Jag måste leva – vem skulle annars ta hand om min hund?”, säger 21-åriga Robert. De två har följts åt sedan hunden var valp.Bild: Britt-Mari Olsson
På en skolgård i Helsingborg står en liten sexårig pojke och slår på sig själv. Det är inte första gången det händer. Inte heller sista. Pojken blir lätt arg. Han vill inte skada någon annan, så därför slår han sig själv. Andra elever lär sig snart hur de kan reta upp honom för att få rätt effekt. De vuxna vänder ryggen till. Den där pojken är stökig. Robert har just börjat skolan.

Premiuminnehåll

Det krävs ett premiumpaket för att se detta innehållet. Tillåt javascript på den här sidan för att köpa ett.

Gå till toppen