Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läsarbrev om Externatet, kvinnojourer och antisemitism.

Detta är ett läsarbrev. Åsikterna är skribentens egna.
Politisk agenda genomsyrade Externatet.
I de mediala svallvågorna efter Externatet och beslutet från Institutionen för psykologi att plocka bort Johan Grant som lärare för momentet, har många lagt fram sin analys av oss psykologstudenter som står bakom kritiken. En ges i en ledare signerad Mats Skogkär (3/2). Narrativet är snarlikt: lättkränkta, vänstervridna PK-studenter kan inte hantera oliktänkande eller kritik, springer till ledningen som genast avsätter missförstådd lärare.
Men vänta lite nu … känner vi inte igen det här? I Externatbroschyren med temat "Var är pappa...?" beskrivs PK-"triben" som en ny förtryckande auktoritet, som överidentifierar sig med det sårbara jaget, njuter av sina symptom och undermedvetet drivs av att härska och tysta oliktänkande. Vi studenter var uppenbarligen placerade i ett politiskt fack långt innan vi satte vår fot på Externatet. All tänkbar kritik och känslomässiga reaktioner uppfyller dessutom behändigt ovanstående profetia. Låt oss nu reda ut några viktiga punkter:
1. Syftet med momentet är inte ideologisk omvändelse, enligt kursplanen
2. Upplägget tillät inte diskussion av temat. Åsikterna förväntades accepteras som objektiv sanning och grund för självutforskning. Motstånd möttes med härskartekniker och hot om underkännande.
3. Nej, obligatoriska kränkningar behövs inte för att utbilda duktiga psykologer. Landets övriga psykologutbildningar tycks klara sig bra utan.
I följande håller vi med Mats Skogkär: "Förövare som utmålar sig själva som offer som ett vapen i en maktutövning med ideologiska förtecken? Det låter onekligen som ett intressant psykologiskt fenomen."
Ellinor Avén och Isabella Korvenranta Månsson
samt 34 kurskamrater
Män blir del av läkningen.
Med anledning av det Lena Persson, verksamhetschef på Skyddsjouren i Ängelholm, skrev på Aktuella frågor (31/1), att också män behöver ingå i kvinnojourernas personal:
Att på en kvinnojour få möjlighet att komma i kontakt med män som representerar något annat än vad deras tidigare manliga bekanta representerade, är ett första steg i den läkningsprocess som är nödvändig för ett framtida liv, där inte alla män betraktas som mörkermän. Speciellt viktigt är att ge barnen tillgång till en alternativ upplevelse av män. Att se män som deltar i allmänna vardagsbestyr, att uppleva män som kan samtala omkring frågor, där man har skilda uppfattningar utan att bli hotfulla eller våldsutövande utgör exempel på de vinster man gör på de institutioner där både män och kvinnor arbetar. Våld i nära relationer kan utövas av både män och kvinnor och drabba både äldre och yngre. På samma sätt som föräldrar förgriper sig på sina barn kan barn förgripa sig på sina föräldrar eller närstående. Vi måste alla inse att vårt eget latenta våldsutövande enbart hålls tillbaka under en hinna, som under vissa betingelser kan brista.
Vad jag lärde mig under ett av mina många studiebesök i USA, då vid en mansjour, var arbetet med att få män att inse att det våld de utövade mot kvinnor och barn ytterst drabbade dem själva i olika aspekter. Denna insikt kan benämnas som en brottsförebyggande insats, något som man ofta glömmer bort när det gäller fokusering på empatiträning av våldsutövande män.
Björn Lagerbäck leg.psyk.
Skilj på antisemitism och antisionism.
Antisemitism är naturligtvis förkastlig, både de illdåd som skedde under andra världskriget och de hatbrott som sker idag. Men blanda inte ihop det med antisionism, så som i ledaren 27/1. Med sionism avses det politiska strävandet från slutet på 1800-talet att judar skulle flytta tillbaka till det land de bodde i när romarna fördrev dem för nästan 1900 år sedan. Man sade att ett folk utan land skulle komma till ett land utan folk. Problemet var att det bodde ett folk i det landet, nämligen palestinierna.
De palestinier jag känner är mot sionismen men har inget emot judar som folk. Tvärtom har de varit noga med att bekämpa antisemitism. Man gör kampen mot antisemitism en otjänst, om man beskyller skarp kritik mot staten Israel för att vara antisemitisk.
Stig Broqvist
Gå till toppen