När den oefterliknelige ungerske författaren László Krasznahorkai äntligen introducerades på svenska för sex år sedan, med Daniel Gustafssons fantastiska översättning av ”Motståndets melankoli” från 1989, följde jag impulsen att skriva min recension i en enda, ganska lång mening. En formmässig liten hommage till den konst att skjuta punkten framför sig i det längsta som Krasznahorkai – i likhet med så många andra ungerska författare – gärna excellerar i.