Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Moa Berglöf: ”'Parasit' är en politisk käftsmäll.”

Syskonparet Kim i Oscarsvinnaren.
En marxistisk film från Sydkorea sopade mattan med Hollywood och få saker har gjort mig så upprymd.
Inte för att jag plötsligt har bytt ideologi. Utan för att frågan om ojämlikhet, om avgrunden mellan dem som har och dem som inte har, äntligen har nått in i populärkulturen och inte kan undvikas ens av en konservativ Oscarsjury.
Jag vet inte riktigt vad jag förväntade mig när jag bänkade mig framför Parasit. Grundpremissen stod klar: filmen handlar om den fattiga familjen Kim, som steg för steg nästlar sig in i hos överklasshushållet Park. De fejkar betyg, de fuskar med referenser och lyckas utmanövrera både hushållerska och privatchaufför för att istället sno jobben åt sig själva. Med konsekvenser som till slut blir förödande för alla inblandade.
I recensionerna beskrevs filmen som en berättelse om vad fattigdom kan göra med människor, illustrerat genom fantastiskt skådespeleri och spektakulär scenografi.
Så långt var jag med. Vad jag fick levererat var något mycket mer.
För Parasit är en politisk käftsmäll. Mot överklassens aningslöshet. Mot senkapitalismens brister. Men kanske framför allt mot de politiska idéer som går ut på att klasstillhörighet inte existerar, att social rörlighet bara är en fråga om vilja och att det går att vara sin egen lyckas smed bara man anstränger sig.
För familjen Kim spelar nämligen inget av det någon roll. De har förmågor, de har uppenbarligen drivkrafter och vilja, och de jobb som de fuskar till sig utförs klanderfritt. Men det leder ingenvart.
Bojorna sitter för hårt, den kvardröjande stanken av fattigdom är för uppenbar.
Det är också det som närapå avslöjar Ki-taek, pappan i familjen, i några av de scener som dröjer sig kvar långt efter det att filmen är över. Bakom den oklanderliga fasaden och det perfekta bilkörandet luktar han – bokstavligen – för illa för att passera som den han utger sig för att vara.
I en kommentar till måndagsnattens prisregn skriver New York Times (10/2) att filmens mottagande är "ett bevis på samma förtroendekris för kapitalismen som har gjort Bernie Sanders till Demokraternas främsta kandidat".
Det går förstås att se det på det sättet. Parasit är onekligen en dystopi om kapitalismen och den kan vara en föraning om en politisk vänstervåg.
Men man kan också se den som en upplysning till biobesökarna: Det är så här det ser ut. Den sociala rörligheten har stagnerat och klyftorna har vuxit mellan dem som har och dem som inte har. Kapitalismen inkluderar fler än någonsin tidigare, men långt ifrån alla tjänar på den. Vad ska ni göra åt det?
Svaret på den frågan är inte Bernie Sanders vänsterpolitik. Det är inte mindre kapitalism, för ju mer utbredd kapitalismen blir och ju fler som tjänar på den, desto starkare och mer inkluderande blir den.
Men systemet har problem. Och ju längre den som inte vill ha vänsterlösningar förnekar de problemen är risken att det är i just de lösningarna vi hamnar. Kanske kan Parasit vara den ögonöppnare som världens liberaler behöver.
Gå till toppen