Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Heidi Avellan: Vinter i al-Hol. Barnen fryser.

De svenska barnen från IS-lägren måste hem. Barnkonventionen är svensk lag. Men deras mammor? Minns då de finska krigsbarnen.

Vidrigt också på när det är varmt. Nu är det vinter i al-Hol.Bild: Baderkhan Ahmad
Detta är en opinionstext från ledarredaktionen. HDs hållning är oberoende liberal.
Min mamma och morbror var krigsbarn i södra Småland. De repade sig aldrig riktigt. Och de är inte ensamma om sitt öde.
Tanken var ju god. Barn från krigets Finland skulle få leva i trygghet, få mat och omsorg i Sverige och Danmark. Och sedan återvända hem, efter freden. Ett initiativ från Maja Sandler, gift med Sveriges utrikesminister Rickard Sandler. I bästa välmening. Drygt 70 000 skickades iväg i början av 40-talet, en del var bara spädbarn. De flesta kunde inte svenska.
Rätt tänkt. Fast fel, på flera sätt.
"Ingen riktig mor skickar bort sina barn. Inte ens i krig. Det är vad ryssen vill, att finländaren ska lämna bort sina barn. Ett land utan barn är ingenting", skriver teaterprofilen Anna Takanen i romanen Sörjen som blev. Hennes pappa föddes i östra Finland och blev – trots hennes farmors dubier – ändå krigsbarn i Halland.
Det skulle ha varit bättre för barnen att stanna kvar i Finland, trots kriget och vardagens knapphet, framhåller psykoanalytikern Barbara Mattsson i finländska Hufvudstadsbladet (16/2). Hon var krigsbarn själv och har disputerat i de psykologiska följderna av exiltillvaron. Hon är kritisk, trots att just hennes egen tid i Sverige blev bra.
Så var det inte för alla. Kontrollen av hem som tog emot barnen höll inte måttet. Min mamma och morbror hamnade hos ett äldre syskonpar med en gård; det blev väldigt mycket arbete, väldigt lite mat och ingen kärlek. Det talas sällan om de barn som möttes av slavarbete, pedofiler, våldtäkter, mobbning och skrämmande straff om man grät och inte uppförde sig, konstaterar finländaren Markus Karlsson, som en gång var krigsbarn, i Hufvudstadsbladet (8/1).
Det har nu gått 80 år sedan de första barnen skickades iväg. Det började som panikreaktioner när Sovjet bombade civila mål under vinterkriget 1939–1940, ökade under fortsättningskriget och ledde till ett världsrekord i barnevakuering, sett till Finlands folkmängd. Under resan kunde en sköterska ta hand om trettio barn; att trösta och förklara vad som hände var inte möjligt. De flesta barnen kom hem först 1946, långt efter krigsslutet, eftersom det rådde brist på det mesta i Finland och många dessutom fruktade en sovjetisk ockupation.
För barnen blev det alltså inte bara ett svårt uppbrott från den biologiska familjen, utan ytterligare ett när det var dags att lämna den svenska. Då hade många tappat kontakten med sin familj och sitt finska hemspråk. Exilen satte spår i hälsan, resten av livet.
Nu är det vinter i norra Syrien. Färska bilder som det finska public service-bolaget Yle kommit över visar ett tjockt snölager i lägret al-Hol där IS-kvinnor och deras barn är internerade. Där är det brist på mat och vatten. Många är sjuka, många har dött. Och det som redan var vidrigt kunde alltså bli värre: iskallt.
I detta det största kurdkontrollerade lägret bor över 70 000 kvinnor och barn, sammanlagt ska över tiotusen vara utlänningar. Drygt femtio barn har kopplingar till Sverige.
Enligt ett förslag från det kurdledda självstyret i Syrien ska kvinnliga IS-anhängare senast i höst ställas inför domstol där. De svenskor som frias ska omedelbart skickas hem till Sverige. De europeiska IS-kvinnorna och deras barn ska också, enligt den här planen, flyttas till en särskild avdelning i lägren där barnen ska gå i skola och avradikaliseras. Så skulle kurderna alltså åter få sköta saken själva, precis som de fick sköta kriget mot IS. Ynkligt av väst, att åtminstone bära kostnaderna om det här blir verklighet vore rimligt.
I mer än ett år har det nu diskuterats vad som ska ske med barnen. Under tiden har barnkonventionen blivit svensk lag.
Deras svenska föräldrar valde att åka och måste ta konsekvenserna. Men inte barnen. Vad som ska ske med mammorna hänger ändå ihop med det här. Instinkten må säga att anhängarna i en sekt som bränt oskyldiga i burar, skurit halsen av människor som propaganda, kastat homosexuella från tak, våldtagit och sålt barn som sexslavar ska låsas in. Och att nyckeln sedan gärna får tappas bort.
Men en rättsstat måste agera som en rättsstat, visa sin överlägsenhet. When they go low we go high. Barnen måste hur som helst hanteras humant – både för att undvika att de växer upp till fanatiska mördare och för att de är just barn.
Att skilja barn från dåliga föräldrar är regel inom socialvården. Men är alla dessa mammor dåliga föräldrar? De har valt att ansluta sig till en terrorsekt, ja, eller lurats med glansbilder som kvinnorna i den aktuella SVT-fiktionen Kalifat. Medierapporter från lägret talar om att många av kvinnorna fortfarande är fanatiskt IS-trogna. Men de kan samtidigt vara kärleksfulla mammor. Är det bäst för barnen att skiljas från dem? Vet vi det säkert?
De finska krigsbarnen hade mått bättre av att stanna kvar hemma. Det är de flesta övertygade om idag. Barbara Mattsson menar att det vore oerhört att skilja barnen i al-Hol från sina mammor:
"De behöver en trygg punkt. Vad de här mammorna går för är en annan sak, men jag är absolut av den åsikten att barn och mammor inte ska separeras."
Jämför jag alltså min mormor, Anna Takanens farmor och andra välmenande vuxna med fanatiska IS-anhängare? Självfallet inte.
Men barnen är barn. Då som nu. Vi måste se till deras bästa.
Gå till toppen