Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läsarbrev om Malmös ljud och L.

Detta är ett läsarbrev. Åsikterna är skribentens egna.
Strunt om Malmös ljudidentitet.
Ska man skratta eller gråta när Malmös kommunikationsdirektör Anders Mellberg försöker slå blå dunster i ögonen på Malmöborna? I tidningen (19/2) försvarar han kostnaderna på en halv miljon kronor som användes för att skapa Malmös ”ljudidentitet” och hävdar att detta i själva verket kommer att spara pengar åt kommunen.
Alla som arbetar professionellt med ljud vet att ljud och musik från detta projekt aldrig igen kommer att användas i något betydande sammanhang eftersom det finns en uppsjö av likvärdiga ljud, inspelade i högsta kvalitet, vars licenser kan köpas för ett par tusen kronor.
Att hävda att Malmös egenproducerade ljud kommer att spara 100 000 kronor per år är därför rena fantasierna. Jag har under mina 35 år som regissör och producent aldrig i något sammanhang hört talas om att en ny produktion använt sig av gamla ljudmontage eller ett annat projekts ljuddesign.
Varje film- eller ljudprojekt strävar alltid efter att skapa något särpräglat och ytterst få kommer därför i framtiden att använda sig av den tvångströja Mellbergs ljud skulle innebära för rytm, längd eller stämning. Kommunikationsdirektören försöker nu skapa en bild av att projektet ”Malmös ljudidentitet” är något helt annat än vad majoriteten av journalister och folk i allmänhet uppfattat. Han hävdar att det visar ”på gott omdöme och bra förmåga att hushålla med Malmöbornas pengar” eftersom det kommer att användas i flera år. Men här krävs mer vederhäftiga och sakligt underbyggda argument. Osakliga påståenden eldar enbart på ilskan och känslan av inkompetens och slösaktig dumhet.
Leif Erik Magnusson
Hur svårt att göra ljudmatta?
Det är nog bara i politiker- och tillhörande tjänstemannavärld som ett slöseri på 485 000 betraktas som en sparåtgärd. Förutsättningen är att det inte handlar om ens egna pengar. När man sedan fattat riktigt tokiga och ansvarslösa beslut – som Malmöljudet – skickas kommunikatörerna fram. Allra först hördes och sågs en kommunikationsstrateg som inte lyckades så där jättebra med att ”man kan höra en röst här i ljudlåten, det är en av våra medarbetare”. Ett steg upp fanns kommunikationsdirektören som uttryckte sin stolthet över projektet.
Första gången Malmöljudet beskrevs skulle det kunna finnas lite här och var. Som om staden inte redan lät. Nu handlar det om att alla de filmer som kommunen producerar ska innehålla detta ljud. Men hur svårt är det att göra en ljudmatta?
Rikspolisen har 205 kommunikatörer. Hur många finns det hos Malmö stad? Hur ofta skickas dessa fram för att förklara bort beslut som politikerna inte vill eller vågar stå för? Hur kan man möta omvärlden med en stadig blick och tycka att detta är viktigare än att stoppa demonteringen av stadens förskolor och försämringen av maten inom äldreomsorgen?
Kalle Oldby
L kan stå på egna ben.
Enligt Henrik Bredbergs ledare (19/2) bör L hjälpa S ur klistret med dåliga opinionssiffror. Risken är dock att L fastnar för gott vid S och äts upp.
Nyamko Sabuni var tidigt ute med jämlikhet då förutseende politiker gav henne en ministerpost i alliansregeringen 2006. Hon hade förstått att en av de stora utmaningarna om jämlikhet var invandrarkvinnornas situation. Patriarkat, hedersförtyck, tvångsgifte, könsstympning vågade få andra tala om.
Hon tillsatte även en utredning om radikalisering i Malmö som leddes av terrorforskaren Magnus Ranstorp. Mona Sahlin (S) blev nationell samordnare och tyvärr blev det väl inte så mycket gjort; enligt Rantorps Sommarprogram i P1 förlorade vi 10 år kring radikaliseringsproblemen då Sabuni fick lämna. S vill till varje pris ha regerings- och utnämningsmakten. L kan stå på egna ben.
Bengt Nordh
Gå till toppen