Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Ida Ölmedal: Det finns inget folkligt i SD:s mediepolitik

Linus Bylund, SD.Bild: Janerik Henriksson/TT
Det här är en kulturartikel. Analys och värderingar är skribentens egna.
Sverigedemokraterna fortsätter sin offensiv mot public service. Linus Bylund, nybliven ledamot i förvaltningsstiftelsen för SVT, SR och UR, vill att journalister som bryter mot reglerna om opartiskhet och saklighet ska kunna få sparken.
– Jag säger inte att vi ska sparka ut varenda journalist som inte gör som jag säger. Men hotet måste finnas där, säger han i Fokus.
Han ser ett enda argument för att alls ha kvar public service, ”svenskarnas tv och radio”: att ”skapa gemenskap i vårt land”. Programinnehållet ska anpassas därefter.
Bylund hör till toppskiktet i partiet. Hans uttalanden, liksom förra veckans försök att kalla public service-chefer till kulturutskottet, bekräftar återigen att SD har totalitära instinkter i kulturpolitiken.
Ointresset för journalistisk granskning syns även på kommunal nivå. På Publicistklubben i veckan vittnade Skånska dagbladets reporter Jonas Karlsson, som bevakat Hörby i många år, om den smygande förändringen under SD:s styre: indragna handlingar, inställda pressträffar, ökad toppstyrning, politiker som vill ha frågor i förväg och som först sedan avgör om de ställer upp på intervju.
Här finns en del att fundera på för de SD-väljare som ser sin röst som en spark mot etablissemanget. Det finns inget folkligt i den här politiken. Den stärker makten hos en liten styrande politikerelit.
Är det odemokratiskt att vara kritisk till public service eller sin lokaltidning? Eller att önska sig en, i eget tycke, mer balanserad bevakning? Absolut inte. Nyckelfrågan är: hur? Om medierna ska gå att lita på, kan inte politikerna själva få avgöra vad som är opartiskt eller neutralt.
När moderatledaren Ulf Kristersson i fredags äntligen fördömde SD:s utspel om public service tog han fasta på att oberoende medier är en demokratisk kärnfunktion. Han skrev bland annat att ”det finns konstitutionellt reglerade gränser som ska sitta i ryggraden hos politiska beslutsfattare i en demokrati. Dit hör respekten för avståndet mellan politiken och journalistiken.”
Hoppingivande. Ändå gjorde han det lite väl lätt för sig. Inget i SD:s agerande hittills bryter tydligt mot någon grundlag. Det finns inte mycket till konstitutionella gränser kring public service. Oberoendet är skört, och går snabbt att bryta ner, om väljarna går med på det.
Det räcker inte att staten värnar tryck- och yttrandefriheten via lagar. Om den liberala demokratin ska stå emot trycket från populismen krävs något mer än skelettet av formellt oberoende institutioner. Det behövs kött och blod: en levande demokratisk kultur. Ett exempel på det är att ta ställning för yttrandefriheten även när hoten drabbar motståndare, eller aktörer som vi själva retar oss på. Det är inte för enskilda journalisters skull som vi har pressfrihet. (Precis som det inte är för Polanskis skull som hans kritikerhyllade film bör visas på bio. Det är för publikens skull.)
Med det i åtanke uppmanade jag nyligen konservativa opinionsbildare att markera mot SD:s klåfingrighet. Så skedde. Samtidigt tycks viljan att curla ett av landets största partier närmast oändlig. GP:s ledarskribent Håkan Boström spekulerar i att Sverigedemokraterna antingen bara vill provocera, eller inte vet vad deras egna utspel går ut på. Folklivsforskaren Dan Korn skriver i sin replik på dessa sidor – halsbrytande naivt – att ”SD:s måttliga och inkluderande nationalism är i dag den bästa garanten för att verkliga nazister inte skall få inflytande”. (Jag är uppenbarligen för ung för att minnas nazisterna som stod på tröskeln till Rosenbad fram till 2010, då SD kom och lugnade ner stämningen.)
Dags att vakna. Linus Bylund talar i egenskap av beslutsfattare, inte underdog. Sverigedemokraterna har redan betydande makt runtom i landet. Och deras mediepolitik är inte bara en uppmärksamhetsstrategi för att få makten – den är ett sätt att behålla den.
Gå till toppen