Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Carl Rudbeck: ”Vi har blivit invaggade i att inget farligt kan drabba oss i vårt trygga lilla land.”

Bild: Erik Nylund
Detta är en opinionstext av en fristående kolumnist. Åsikterna är skribentens egna.
Domedagen har mer än en gång stått för dörren under senare år. Donald Trumps intåg i Vita huset skulle krascha världsekonomin, brexit förstöra den europeiska gemenskapen och Sverigedemokraternas frammarsch ödelägga svensk demokrati. Trots alla dessa påstådda katastrofer har världen lunkat på i ganska jämn takt.
Våra privata liv har inte påverkats i nämnvärd grad av dessa internationella och nationella tilldragelser. De äger rum långt borta från de vanligen banala vardagliga händelser som verkligen förändrar vårt sätt att leva. Den lilla och nära världen är den som räknas. Det är inte vackert men, med handen på hjärtat, en översvämning i det egna badrummet engagerar oss mer än när halva Bangladesh ligger under vatten.
Det är frestande att tala om coronaviruset på samma sätt som om andra förmenta katastrofer, något som under en kort tid får en närmast hysterisk uppmärksamhet för att sedan glömmas. Kanske blir det så men i skrivande stund är det ingen som vet. Och väl heller ingen som man kan lita på.
Kinesiska myndigheter är knappast kända för sin omutliga sanningslidelse. Experter, och det vimlar av sådana med oftast oklara mandat, famlar i mörkret, ett mörker som har visat sig vara en bördig grogrund för rykten. Har viruset sitt ursprung på en marknad för vilda djur i Wuhan eller kommer det från ett laboratorium för biologiska stridsmedel?
Men coronaviruset kan mycket väl visa sig vara den game changer som kommer att förändra våra liv även om vi inte själva drabbas. Globaliseringen har redan fått sig en knäck. I en värld där lagerhållning knappast längre existerar och där Kinas roll i världsekonomin är så stor kan det snart bli brist på allting från mediciner till mobiltelefoner. Kanske kan vi klara oss utan den senaste modellen av mobilen men när vi inte längre kan köpa livsviktiga läkemedel ligger vi illa till.
Folksamlingar kommer att upplevas som en fara. Man har redan börjat ställa in stora evenemang.
Det lär inte dröja länge förrän vi ser våra medmänniskor som potentiella fiender och dödsfällor. Det kommer att ta fram det sämsta hos människan. Den som hostar, snörvlar eller nyser på en offentlig plats kan snart behandlas som en spetälsk under medeltiden.
Vi är inte på långa vägar där ännu. Under lång tid har vi blivit invaggade i en trygg förvissning om att inget riktigt farligt kan drabba oss i vårt trygga lilla land. Den stora och snälla staten har inbillat oss att så aldrig kommer att ske. Farsoter är något man läser om i historieböckerna och som möjligen då och då drabbar något exotiskt och avlägset land. Coronaviruset har gjort klart att det inte längre finns några exotiska eller ens avlägsna länder. Den globalisering som enligt sina mest entusiastiska förespråkare skulle bära lycka till alla kan snart visa sig ha en dödlig avigsida.
Gå till toppen