Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Josef Schibli zoomade in det lilla i den stora staden

Josef Schibli såg den moderna tillvarons simpla kommers och konsumtion som ett poetiskt motiv, skriver Linda Fagerström.

Josef Schibli, "Långfredag Manhattan".Bild: Martin Schibli

Josef Schibli – minnesutställning

En minnesutställning. Höganäs museum och konsthall. T o m 26/4.

När helsingborgaren Josef Schibli dog i somras, 94 år gammal, var det efter ett långt konstnärsliv. Född och uppvuxen i Schweiz utbildade han sig vid konstfackskolan i Zürich, och kom till Sverige i slutet av 1940-talet. Kontakten med kontinenten höll han emellertid levande och fortbildade sig både i London och Paris. Nyrealismen var på uppgång under 1960-talet, en europeisk tappning av den popkonst som då lanserats i USA. Där blev Andy Warhol framgångsrik med screentryckta bilder av konservburkar i starka färger och Roy Lichtenstein med sina målningar fyllda av serietidningarnas pratbubblor och blixtar. Robert Rauschenberg, jämngammal med Josef Schibli, inlemmade helt handgripligt den amerikanska vardagen i konsten genom att låta läskflaskor, bildäck, sopkvastar och uppstoppade djur dyka upp i och på sina målningar. Mest känd är förstås ”Monogram” från 1964, den uppstoppade get som med färgkladdig päls monterats på en kvadratisk målning – verket som Moderna museets publik helt enkelt kallar ”Geten”.
Josef Schibli, "Profan katedral".Bild: Martin Schibli
Inget sådant finns i Josef Schiblis konst. Ändå vittnar hans 1960-talsgrafik om tidens nyrealistiska ideal; att betrakta den moderna tillvarons simpla kommers och konsumtion som ett möjligt konstnärligt motiv. I oljemålningen ”Profan katedral” och etsningar som ”Giganten”, ”Långfredag Manhattan” och ”Elektrifierat landskap” är detta grepp särskilt tydligt. I dem verkar Schibli velat åstadkomma en ”poetisk återvinning av urban, industriell och medial verklighet” – det vill säga precis så, som den franske konstkritikern Pierre Restany 1960 beskrev nyrealismen.
Samma lyriska blick mot det kommersiella storstadslivet gör sig påmind i en bildserie som fått titeln ”Kulturfragment”. I dessa etsningar har konstnären zoomat in på sådana ytor i offentliga rum där affischer, klistermärken och annonser klistrats upp och rivits bort i så många lager, att ett spontant kollage uppstått.
Josef Schibli, fotograferad i samband med 90-årsdagen, 2015.Bild: Emil Langvad
En lyhördhet för gatans tillfälligheter finns också i ”Atlanter förr och nu”. En man med nacken böjd under en sopsäck passerar genom en portal som bärs upp av skulpterade muskelknuttar – som till skillnad från mannen i fokus är helt oberörda av sin börda. Etsningen finns också i Moderna museets samlingar, en detalj som dock är lätt att missa eftersom den i utställningsbladet på Höganäs museum enbart fått titeln ”Atlanter”, trots att hela titeln skrivits i blyerts på etsningens framsida.
Josef Schibli, "Atlanter" – "Atlanter förr och nu".Bild: Martin Schibli
Till verken från 1960- och 70-talet kommer målningar och grafik från 1980-talet och framåt. Med påtaglig närvarokänsla fångar de skickligt ljusspel över ruinlandskap och arkitektoniska detaljer i svunna seklers bebyggelse. Det råder ingen tvekan om att konstnären verkligen stått inför motivet för att noga iaktta varje solblänk och skugga.
I motsats till de äldre bilderna saknar de dock en tydligt artikulerad konstnärlig vilja; de har helt enkelt inte samma grad av originalitet. En minnesutställning bör väl förvisso vara kronologiskt heltäckande, men den hade vunnit på att ge ett större utrymme åt 1960-talet för att istället göra kortare nedslag i de sista decennierna av konstnärskapet.
Gå till toppen