När helsingborgaren Josef Schibli dog i somras, 94 år gammal, var det efter ett långt konstnärsliv. Född och uppvuxen i Schweiz utbildade han sig vid konstfackskolan i Zürich, och kom till Sverige i slutet av 1940-talet. Kontakten med kontinenten höll han emellertid levande och fortbildade sig både i London och Paris. Nyrealismen var på uppgång under 1960-talet, en europeisk tappning av den popkonst som då lanserats i USA. Där blev Andy Warhol framgångsrik med screentryckta bilder av konservburkar i starka färger och Roy Lichtenstein med sina målningar fyllda av serietidningarnas pratbubblor och blixtar. Robert Rauschenberg, jämngammal med Josef Schibli, inlemmade helt handgripligt den amerikanska vardagen i konsten genom att låta läskflaskor, bildäck, sopkvastar och uppstoppade djur dyka upp i och på sina målningar. Mest känd är förstås ”Monogram” från 1964, den uppstoppade get som med färgkladdig päls monterats på en kvadratisk målning – verket som Moderna museets publik helt enkelt kallar ”Geten”.

Inget sådant finns i Josef Schiblis konst. Ändå vittnar hans 1960-talsgrafik om tidens nyrealistiska ideal; att betrakta den moderna tillvarons simpla kommers och konsumtion som ett möjligt konstnärligt motiv. I oljemålningen ”Profan katedral” och etsningar som ”Giganten”, ”Långfredag Manhattan” och ”Elektrifierat landskap” är detta grepp särskilt tydligt. I dem verkar Schibli velat åstadkomma en ”poetisk återvinning av urban, industriell och medial verklighet” – det vill säga precis så, som den franske konstkritikern Pierre Restany 1960 beskrev nyrealismen.

Samma lyriska blick mot det kommersiella storstadslivet gör sig påmind i en bildserie som fått titeln ”Kulturfragment”. I dessa etsningar har konstnären zoomat in på sådana ytor i offentliga rum där affischer, klistermärken och annonser klistrats upp och rivits bort i så många lager, att ett spontant kollage uppstått.

En lyhördhet för gatans tillfälligheter finns också i ”Atlanter förr och nu”. En man med nacken böjd under en sopsäck passerar genom en portal som bärs upp av skulpterade muskelknuttar – som till skillnad från mannen i fokus är helt oberörda av sin börda. Etsningen finns också i Moderna museets samlingar, en detalj som dock är lätt att missa eftersom den i utställningsbladet på Höganäs museum enbart fått titeln ”Atlanter”, trots att hela titeln skrivits i blyerts på etsningens framsida.

Till verken från 1960- och 70-talet kommer målningar och grafik från 1980-talet och framåt. Med påtaglig närvarokänsla fångar de skickligt ljusspel över ruinlandskap och arkitektoniska detaljer i svunna seklers bebyggelse. Det råder ingen tvekan om att konstnären verkligen stått inför motivet för att noga iaktta varje solblänk och skugga.