Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Ida Ölmedal: Grattis på internationella kvinnodagen, män!

Släpp konservatismen. Det är feminismen som kan göra män mindre ensamma.

Ur ”The Swedish theory of love”.Bild: Erik Gandini
Det här är en kulturartikel. Analys och värderingar är skribentens egna.
Unga, danska män onanerar i ett kalt mottagningsrum. Sperman fryses ner och skickas till svenska kvinnor, som inseminerar sig själva med benen i vädret.
Om kvällarna drar de grå tjänstemännen omkring och spårar likstanken efter bortglömda gamlingar.
En dystopi av Kazuo Ishiguro? Nej, Erik Gandinis dokumentär “The Swedish theory of love”, som visas på Studentafton i veckan. Filmen från 2015 målar upp bilden av den svenska ensamheten – delvis som en effekt av en radikal familjepolitik, där kvinnor klarar sig utan män.
Det slår uppenbarligen an en sträng. Ensamhet har seglat upp som en politisk fråga. På kultursidor publiceras frekvent kritik mot den svenska “statsindividualismen”. SvD:s John Sjögren lovsjunger kristdemokratisk personalism (17/2) och Expressens Joel Halldorf fortsätter att mata ut manifest för de ”små” gemenskaperna. Parallellt vill feministiska röster uppvärdera beroende och omhändertagande.
Problemet, som tål att påpekas såhär på kvinnodagen, är att debattörerna nästan alltid ignorerar en viktig skillnad: den mellan ömsesidig, känslomässig gemenskap och ekonomiskt underläge.
Demonstration på internationella kvinnodagen.Bild: Patrik Renmark
För vad innebär den bespottade statsindividualismen i konkret politik? Jo, sådant som särbeskattning och kommunal barnomsorg. Alltså att staten möjliggör för mammor att yrkesarbeta och försörja sig. (Studentafton-publiken kan också sända en tanke till studiestödet, som gör att de slipper be sina föräldrar om pengar till inträdet.)
Och vi har inte råd med någon backlash. I en jämställdhetsdebatt som för tillfället fokuserar på högutbildade kvinnor och ratade män kan man få intrycket att ekonomisk ojämställdhet skulle vara en utdaterad fråga. Så är det inte. Lönegapet finns kvar, inte minst inom familjerna. I en barnfamilj där bara kvinnan har högre utbildning tjänar hon ändå i snitt 15 procent mindre, enligt en undersökning vid Stockholms universitet 2017.
Samtidigt ligger det något i synen på ensamhet som ett samhällsproblem, och en jämställdhetsfråga. Det verkar svårt att belägga statistiskt att svenskar skulle vara mer ensamma än andra, eller att ensamheten skulle tillta, men det finns en könsobalans. Män är mer utsatta än kvinnor, vilket hänger ihop med att män blir ensammare efter separationer.
Så vad är lösningen? Kanske att gå tillbaka till just de jämställdhetsideologer som skapat dagens familjepolitik. Den inflytelserika debattören Eva Moberg ville redan på 1960-talet att papporna skulle ta halva ansvaret för barnen och att arbetsdagarna skulle kortas så att båda föräldrarna hade tid för familjen. Individualiserad föräldraförsäkring och arbetstidsförkortning – det är förslag som än i dag håller rätt bra som politik mot manlig isolering. Men så blev det inte. I ”Är svensken människa?” (2006) – den bok som först populariserade begreppet ”statsindividualism” – påpekar historikerna Henrik Berggren och Lars Trägårdh att jämställdhetspolitiken främst utvidgat en existerande mansroll till kvinnor. Det omvända återstår.
Och den existentiella tomhet som det ofta talas om i ensamhetsdebatten? Även här gör nog den frihetliga feminismen mer nytta än dess belackare. Den är nämligen precis det som samtidens kommunitära debattörer skriker sig hesa för: en idé bortom självförverkligande, som många identifierar sig med och använder för att skapa mening i sina liv. När man tar ett våghalsigt karriärkliv eller lämnar en oschysst pojkvän är det inte bara ett eget framsteg, det kan också ses som en rättvisestrid, en del i ett kollektivt handlande.
I den rörelsen borde män kunna vara med, istället för att bilda en konservativ motrörelse.
Gå till toppen