Alla idéer om att öka den politiska kontrollen av massmedia är direkta hot mot demokratin. Att politiker ska ha en formell roll som granskare av journalister, utöva makt mot redaktioner eller kunna dela ut sanktioner mot enskilda medarbetare är totalt uteslutet.

Trots detta har vi de senaste veckorna läst om en rad olika förslag, från riksdagspolitiker, som leder i den riktningen.

• 20 februari: Riksdagsledamot Aron Emilsson (SD) ville att kulturutskottet skulle kalla till sig chefer inom SVT för att kunna ställa frågor om enskilda program som han tyckte hade brutit mot kravet på opartiskhet.

• 27 februari: I en intervju med tidningen Fokus föreslog SD-politikern Linus Bylund att man ska kunna straffa enskilda journalister inom SVT, SR och UR.

• Februari: Riksdagsledamöterna David Lång (SD) och Robert Stenkvist (SD) föreslog i en motion att Granskningsnämnden för radio och TV ska utses av en parlamentarisk grupp.

• 5 mars: Per Gustafsson, SD-politiker i Region Skåne, skrev i Ystads Allehanda: ”Vi vill vidare se över möjligheterna att inrätta ett organ som kan bistå granskningsnämnden med granskning av saklighet och fakta.”

Förslagen och utspelen ovan pekar i en mycket tydlig riktning. Sverigedemokraterna vill ha en större politisk kontroll över SVT, SR och UR.

Men vad är egentligen problemet med det då?

Maktdelning är en av de viktigaste delarna av demokratin. Idén bakom är att motverka maktmissbruk och att det ska vara näst intill omöjligt att störta demokratin. I Sverige är maktdelningen förhållandevis svag. I princip all makt utgår från riksdag och i förlängningen regeringen.

Till bilden hör också att demokratins DNA innehåller en självdestruktiv gen. En majoritet av de folkvalda kan avskaffa själva demokratin.

Därför räcker inte de politiskt valda församlingarna för att skydda det demokratiska systemet på lång sikt. Hela samhället måste byggas på en maktdelningsprincip. Det är bakgrunden till exempelvis den grundlagsstadgade yttrandefriheten, demonstrationsfriheten och offentlighetsprincipen. Det ska vara en självklar rättighet för alla att protestera och granska makten – allt för att skydda demokratin.

I Sverige har man, sedan 1800-talet, talat om den tredje statsmakten, och menat massmedierna och deras uppgift att granska de båda andra statsmakterna – riksdagen och regeringen.

Förutsättningen för att kunna axla den rollen är oberoendet – i synnerhet oberoendet från de politiska institutionerna.

Om vi inte skulle kunna eller våga granska, eller om politiker som sitter vid makten direkt eller indirekt har ett inflytande över journalistiken då hotas maktbalansen på ett farligt sätt.

Med public service, alltså SVT, SR och UR, är situationen komplex eftersom de finansieras av allmänna medel. Men detta gör frågan om oberoende ännu viktigare. Politisk inblandning måste begränsas på alla tänkbara sätt. Den dagen då den som granskas i nästa led ska granska granskaren är den oberoende journalistiken illa ute.

Slutsatsen är enkel. Klåfingriga politiker ska hålla fingrarna långt borta från journalistiken.