Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Heidi Avellan: Svårt att höras utan smink.

Mycket kan sägas om Hillary Clinton. Mycket har sagts – inte minst om håret. Men visst hade det varit skönt med henne i Vita huset nu.

Hillary Clinton har svårt att säga det enkelt.Bild: Markus Schreiber
Detta är en opinionstext från ledarredaktionen. HDs hållning är oberoende liberal.
Det finns magi på burk. Primer, foundation, concealer, puder, ögonskugga, eyeliner, maskara, rouge och läppstift, som pricken över i.
Hillary Clinton har räknat ut att det under hennes presidentvalskampanj på 600 dagar gick åt 25 hela dagar till smink och hår. Även om också män i offentligheten oftast är uppiffade – alltid i tv-studion – så kommer de lättare undan. Kraven på män är att de ser mänskliga ut, kvinnor ska vara vackra. En del av kvinnors framträdande mäts i detta.
Äsch, så är det inte längre, hör jag protesterna. Eller: våga vägra, det är bara att ställa sig ovanför det där, spelar inte kvinnor med så ändras det. Fast så enkelt är det inte. Utseendet får inte stå i vägen för budskapet. En kvinna som vägrar kam och smink har svårt att göra sig hörd.
Minns ramaskriet häromåret då Aftonbladets Kerstin Weigl skrev om nyutnämnde vice statsministern Isabella Lövin (MP) (28/5 2016): "Varför slet ingen fram en borste till ministern?"
Det handlade om Lövins klädval, om hennes hår och om hur lite puder kan vara precis vad som saknades. Men framför allt handlade det om att eftersom det här i praktiken blir viktigt så kan det vara klokt att ta hjälp. Också manliga politiker har plötsligt spottat upp sig garderobsvägen, även om Lars Leijonborgs nya stil – signerad stylisten Camilla Thulin – i valet 2002 sticker ut mest.
"Jag skriver med tvekan. Att göra sig lustig över människors utseende är normalt mobbning", skrev Weigl och pekade på statsminister Stefan Löfvens (S) kostymskifte: "Han är numera nedhälld i mörk välsittande kostym, aldrig fel, tryggt för honom. Men poängen är att jag blir trygg. Jag slipper förnimmelser gränsande till medkänsla."
Många gick i taket, men Weigl var något på spåren: offentligheten skärskådar både innehåll och yta.
Stor möda lades alltså ner på Hillary Clintons apparition.
Själv säger hon i den nya dokumentären HillarySVT – där hon också fixas till upprepade gånger framför kameran – att manliga motkandidater bara "steg upp, tog en dusch, ruskade på håret".
Inte hela sanningen, men vi förstår poängen.
Till saken hör att hon genom hela sin karriär fått stå ut med att hennes otaliga frisyrer kritiseras. Ändå har hon alltid haft en variant på temat "välfriserad". Medan Donald Trump kommer undan med egendomlig kamning och morotsfärgad hy.
Slående med denna dokumentär är ändå att vad som säkert irriterat tusentals människor ännu mer än håret är hennes brist på inställsamhet. Det är som om hon inte bryr sig om ifall folk tycker om henne. Som om uppgifter hon föresatt sig är viktigare.
Det kan låta som det självklara, men när det gäller en kvinna så är det fortfarande provocerande.
Hillary Clinton var inte bara första kvinna att på allvar ha chansen att bli president i USA. Hon var också en av de kunnigaste kandidaterna någonsin. Problemet är att hon inte lyckades dölja det. Hon lyckas helt enkelt inte ge enkla svar på frågor.
När konkurrenten Bernie Sanders lovade gratis högskoleutbildning kunder hon inte bara lova detsamma, hon var hon tvungen att förklara finansieringen.
"Jag är en skicklig tjänsteman", säger hon, "men min ansvarsgen är väl en black om foten." Som hennes kampanjstrateg konstaterar: "I en valrörelse är det hennes största svaghet."
Osminkad sanning och komplicerade resonemang gjorde sig inte på tv när hon mötte de enkla svarens mästare: Trump.
Elitist och ultrafeminist är invektiv som använts om henne. Liberal argbigga, yuppie från helvetet – hon fortsatte ju jobba som advokat när maken Bill Clinton blev guvernör. För rättfram. För lite likeable.
För vissa har detta varit värre än den privata e-postservern och de raderade mejlen, Whitewateraffären och sjukförsäkringsutredningen. Och Lewinskyaffären, som också på något konstigt sätt vändes mot henne. Detta hat är svårt att förstå. Somliga eldade rentav Hillarydockor. Också den liberala pressen hade ett horn i sidan till henne. Det kunde ha slutat i att hon bara hoppat av, men i dokumentären formulerar viljestyrka: "Fan heller, jag ska gå upp, klä på mig, fixa håret, få på sminket och gå ut."
Med henne sprack ett glastak. Eller?
Fyra år senare står USA i en kampanj med tre gamla män. De dugliga kvinnorna försvann på vägen: Elizabeth Warren, Amy Klobuchar, Kamala Harris. Kanske inte för att de är kvinnor, utan för att de inte höll måttet. Eller för att kraven på en kvinna fortfarande är större?
När Trumpvaldes till president, med darr på ribban, protesterade kvinnor världen över i rosa mössor och påminde om Hillary Clintons mantra: att kvinnors rättigheter är mänskliga rättigheter.
Att det ens ska behöva sägas.
Nanette Burstein, som gjort Hillary, menar att det faktum att en kvinna nästan blev president och metoo ändå har skakat om den amerikanska kulturen. USA får uppenbarligen inte en kvinnlig president nästa mandatperiod heller, men kvinnorna kommer nu på bred front i amerikansk politik.
Tröst för ett tigerhjärta är att slippa höra Trump en gång till attackera en kvinna genom hela valrörelsen. Hillary blev en trist påminnelse om hur osminkad sexism ser ut.
Gå till toppen