Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Ledare: Ska asylnej betyda nej krävs mer ordning och reda.

En buss anländer till Migrationsverkets lokaler i Märsta för att hämta upp ett 50-tal personer som ska utvisas till Afghanistan i november 2018.Bild: Anders Wiklund/TT
Detta är tidningens huvudledare. HDs hållning är oberoende liberal.
Asylsökande utan skyddsskäl måste lämna landet – detta budskap upprepas gång på gång av ansvariga politiker.
"De som har fått ja ska in i samhället så snabbt som möjligt men de som har fått nej måste lämna landet. Annars har vi ingen trovärdighet i flyktingmottagandet", har statsminister Stefan Löfven (S) slagit fast.
Men det juridiska maskineri som ska se till att lagen efterlevs är inte direkt välsmort, konstaterar Riksrevisionen i en ny rapport, Återvändandeverksamheten – resultat, kostnader och effektivitet (RiR 2020:7). Riksrevisor Helena Lindberg talar om "stora brister" i effektivitet.
Riksrevisionen har följt drygt 23 000 återvändandeärenden som inleddes av Migrationsverket under åren 2013 och 2014. Efter fyra år hade drygt hälften av dessa ärenden i något skede avslutats med en registrerad utresa från landet, vanligtvis genom att personen lämnat Sverige självmant.
En del av de frivilligt återvända ingick i de 12 466 ärenden som överlämnades av Migrationsverket till polisen, antingen för att personen avvikit eller för att verket bedömt att det skulle krävas tvång för att verkställa beslutet. Av dessa ärenden var det i slutänden bara 9 procent, eller 2 083, som förpassades ur landet av Polisen. Ungefär tre gånger så många ärenden avslutades genom att preskriptionstiden för av- eller utvisningsbeslutet löpt ut.
Hur många i den undersökta gruppen som fortfarande vistas i Sverige eller EU utan tillstånd är enligt Riksrevisionen svårt att bedöma.
"Verksamheten når ungefär samma resultat som under 1990-talet, trots att samhället lägger allt mer resurser på den", kommenterar Helena Lindberg enligt ett pressmeddelande.
Resurser, ja. De tre inblandade myndigheternas kostnader för återvändandet ökade åren 2016–2018 med närmare 40 procent till nästan två miljarder om året. Prislappen per ”verkställd utresa” ändrades från cirka 48 000 kronor år 2016 till nästan 97 000 kronor två år senare.
Ett huvudproblem är att ansvaret för återvändandet vilar på tre olika myndigheter: i första hand Migrationsverket och Polisen, men även Kriminalvården, som hjälper till med transporter, exempelvis vid tvångsavvisningar, är inblandad. Pengarna hämtas från i huvudsak två olika anslag hos två olika myndigheter som i riksdagen hanteras av två olika utskott.
Riksrevisionen slår fast att det finns "omfattande svagheter" i såväl styrning som samordning av återvändandet. Vilka mål som ska uppnås eller vad det får kosta har inte preciserats. "Vad fan får jag för pengarna", är av allt att döma inte en fråga som får de för återvändandeverksamheten politiskt ansvariga att ligga sömnlösa och grubblande om nätterna.
Riksrevisionen ifrågasätter om det ens är möjligt att effektivisera verksamheten i någon större utsträckning med nuvarande uppdrag och ansvarsfördelning mellan flera myndigheter.
I en tidigare granskningsrapport (RiR 2017:25) av 26 migrationspolitiska propositioner under åren 2004–2015 konstaterade Riksrevisionen att det oftast inte görs några ekonomiska konsekvensanalyser inför beslut. Lagförslag läggs fram utan trovärdiga beräkningar av hur antalet asylsökande – volymerna – kommer att påverkas och inte heller i övrigt vilka följder förslagen får för människor, myndigheter, kommuner och regioner.
Det är lätt att få intrycket att just asyl- och migrationspolitik är ett område där mycket får gå på lösa boliner och löpande räkning.
Återvändandeverksamheten är viktig för att bevara trovärdigheten i den svenska asylpolitiken. Och för att förhindra att ett redan oroväckande stort skuggsamhälle med personer som befinner sig i landet utan tillstånd, växer ytterligare.
Om politikerna menar allvar med att ett nej ska vara ett nej återstår en del att göra.
Gå till toppen