Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Yvonne Johansson: Keep calm and carry on – allmän panik hjälper ingen

För exakt två år sedan låg jag inlagd på infektionsavdelningen med en lurig lungsjukdom. Nu tänker jag på hjältarna som jobbar där – våra frontsoldater.
Bild: Yvonne Johansson
Dygnet runt ljöd patientlarmen. Dygnet runt sprang personalen i korridoren. Alldeles intill mig låg en gammal kvinna med blodförgiftning och klagade oavbrutet. Det fanns ingenstans att ta vägen för att ringa och prata privat. Ingenstans att dra sig undan med sin oro. Jag hade ingen aning om vad som skulle hända i mitt liv. Det var oroliga dagar på infektionskliniken i Lund.
Personalen var makalös. Höll sig lugn och vänlig trots pressen. Som britterna under andra världskriget – keep calm and carry on. Behåll lugnet och knega på, bara.
Hur har ni det idag, kära vänner på infektionen? Nu är det ni som är frontsoldater. Jag applåderar er varje kväll klockan åtta, även om jag inte har nån balkong.
Jag mår bra igen. Full fart med heltidsjobb. Jag hade fått en reumatisk sjukdom som hålls i schack med antikroppar som sänker immunförsvaret. Inget drömläge i coronatider. Men inte heller orsak till totalpanik. Jag använder min scarf som grytlapp när jag öppnar dörrar och slår in koder, skippar teaterföreställningen och handhälsar inte på någon. Och tvättar händerna.
Och tvättar händerna.
Och tvättar händerna.
Annars är det rätt mycket som vanligt.
Dessa dagar är de kanske märkligaste i vårt liv och vi ska ha stor respekt för faran. Covid-19 är ett virus som är speciellt farligt för gamla och svaga. Men det är inte som att gå in i Tjernobylreaktorn efter härdsmältan, även om man kan få den känslan emellanåt. Alla dör inte.
I söndags intervjuade jag en kvinna som blivit frisk från covid-19. Oj vad många arga mejl det kom, efter denna som jag trodde goda nyhet. Varför hade jag inte ställt kritiska frågor? Varför hade jag inte läxat upp henne när hon gick ut i ett tomt trapphus för att ta en promenad när hon skulle vara i karantän?
För att det inte fanns något att läxa upp henne för.
På Facebook fick artikeln över femhundra uppmuntrande tummar och hjärtan. Andra läsare ville närmast åtala henne för att ha gått ut på ensam promenad.
Sådan allmän panik hjälper ingen.
Jag vet att personalen på infektionskliniken nu jobbar stenhårt och tar hand om de covid-19-smittade på bästa sätt. Så till er vill jag säga: Ni är hjältar.
Till dig min son som är sjuksköterska och blev smittad av patienterna på jobbet vill jag önska: Hoppas du blir frisk snart och kan gå tillbaka, vi behöver er i vita kläder.
Och till alla er andra: Keep calm and carry on.
Gå till toppen