Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Marika Rasmusson: Det brukar inte bli tyst när vi landat på sätena i pendlingstid

Kan vi prata om något annat? Det vore väl själva den om vi inte skulle kunna göra det. Om vad som helst förutom det som allt kretsar kring nu. (Inte för att det är oviktigt utan för att det finns ett stort behov av återhämtning i fullproppade huvuden.) Så, snälla, kan vi prata om något som inte har med coronaviruset att göra, ber jag och de andra nickar att de är med på det. Nog finns det annat som engagerar. Vi kan diskutera som vi brukar. Eller för all del flamsa lite, det händer också. Kom igen, tågkompisar, säger jag! Men nej. Det blir tyst. Några försök görs, men alla samtalsämnen som öppnas visar sig ha koppling till det vi inte vill nämna och vi skulle ju inte… Det blir stilla. Det enda som rör sig är landskapet som rusar förbi i sisådär 160 knyck.
Det brukar inte bli tyst efter att vi landat på sätena i pendlingstid. De andra tågresenärerna har förmodligen inte oss som favoriter i kupén. Vi babblar alltid. Om allt möjligt. Ibland politik, ofta något dagsaktuellt ämne, i annat fall dryftas vardagsdilemman, någons krämpor eller för all del semesterplaner. Det händer också att det slängs ut någon anekdot eller att någon ber om råd. Så har det varit några år nu. Vi jobbar inte på samma arbetsplats, men i samma kommun och har det gemensamt att vi pendlar en udda sträcka. Det är i princip bara vi som hoppar av och på från en viss perrong, så vi vet vilka vi är. Vi jobbar alltså på en mindre ort, en sådan som i princip alla andra lämnar varje dag för att åka till en större.
Gemenskap skapas på olika vis. Ofta av att ses snudd på varje dag och dela något i vardagen som inte andra är med på. Vårt pendlargäng har stångat sig igenom diverse förseningar, hukat tillsammans för att mota iskalla vindar på perrongen, trängts näsa mot näsa på så kallade “korta tåg” och så vidare. Ordinära händelser i alla pendlares vardag, erfarenheter som man kunde varit utan, men så är verkligheten för oss inte rattar fordon själv. Men ta i trä, kollektivtrafiken är för det mesta pålitlig. Tågen är rena, konduktörerna trevliga och med bra sällskap känns det som om resan går snabbt.
Men hur gick det då att på direkt anmodan prata om något annat i mitten av mars 2020? Jodå, till slut. så Vi fick visserligen anstränga oss innan vi kom vi på något som vi dividerade om ett tag, men sanningen att säga kan jag i skrivande stund inte alls minnas vad. Kan det ha varit något någon sett på tv? Eller potatissorter som är bra att odla och borde i marken snart?
Näpp, jag kan inte komma ihåg. Måste fråga någon av mina tågkompisar nästa vecka. Om de inte jobbar hemifrån då förstås.
Gå till toppen