Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Ida Ölmedal: Vi är i kris, inte i krig

Kulturchefen om coronasmittan och propagandan.

Peter Pomerantsev.Bild: Linus Sundahl-Djerf/SvD/TT
Det här är en kulturartikel. Analys och värderingar är skribentens egna.
Greta Thunberg kan tjäna på coronaviruset. Italien också – de minskar ju sina pensionskostnader. Så låter det när den ryskkontrollerade tidningen Sputnik Latvia luftar några teorier om pandemin, enligt EU:s informationssajt EU vs disinfo.
Vad antyds? Oklart. Propagandan ska inte få oss att tro något. Den ska bara få oss att tvivla.
I en intern EU-rapport som Financial Times tagit del av beskrivs hur Putin-vänliga medier mobiliserar för att skapa “förvirring, panik och rädsla” kring coronaläget i Europa: “Det övergripande målet med Kremls desinformation är att förvärra folkhälsokrisen i västländerna, särskilt genom att undergräva allmänhetens förtroende för de nationella sjukvårdssystemen – och därmed förhindra ett effektivt svar på utbrottet”, citerar FT.
I veckan varnade även den svenska säkerhetspolisen för att Ryssland försöker sätta en bild av ett coronakaos i syfte att skada Sverige.
Jag halkar förbi svenska Twitter. Där pågår slaget för fullt. Å ena sidan ett massivt drev mot statsepidemiologen Anders Tegnell. Å andra sidan ett hetsande om att kritikerna till den svenska strategin urholkar myndighetstilliten.
Jag backar ut och öppnar den brittiske journalisten Peter Pomerantsevs reportagebok “Det här är inte propaganda – kriget om sanningen”, som nyligen gavs ut på svenska. Kanske kan den lära oss något.
Peter Pomerantsev tar avstamp i sin egen familjehistoria. För fyrtio år sedan grep KGB hans pappa för spridande av “skadlig litteratur”. De rysk-ukrainska föräldrarna levde för att läsa och tillgängliggöra regimkritiska röster. När Sovjet föll rasade hindren – i teorin. Men hotet mot yttrandefriheten kom tillbaka i en lömsk form. Världen över har fängslanden och förbud antingen ersatts eller kompletterats med “censur med hjälp av oväsen”. Informationsknapphet har bytts mot informationsöverflöd: trollarméer som manipulerar det offentliga samtalet, trakasserar och hotar. Fenomenet har rört sig långt in i demokratierna.
Konspirationsteorier, skriver Pomerantsev, har visserligen alltid varit ett sätt för auktoritära ledare att behålla makten. Men när nazisterna letade efter judiska konspirationer eller kommunisterna efter kontrarevolutionära förrädare var de ute efter stöd för en ideologi. Dessa ideologier var i någon mån känsliga för faktakontroll. De var löften om en bättre framtid, de skulle förverkligas, de gjorde anspråk på att vara rationella. De kunde få fel eller rätt. Idag ersätter konspirationstankarna hela ideologin. De ska bara skapa en känsla av maktlöshet, likgiltighet, splittring.
Pomerantsev söker upp informationskrigets arkitekter runtom i världen. Han visar hur nätkrigare med likartade strategier hjälpt populister att riva sönder länder som Filippinerna och Ukraina. Men mest intressant är det när han ställer oss inför motståndsaktivisterna: fotografen som skickar ut bildbevis på Assads massmord, den före detta radikale islamisten som använder sina djupa religionskunskaper för att omvända IS-rekryter online. Sanningssökande och upplyst debatt har inte helt förlorat sitt värde.
Peter Pomerantsev återkommer till en poäng: vi får inte bekräfta Rysslands bild av ett informationskrig där allt handlar om att vinna ”sin sanning”.
Tillämpat på coronadebatten: Att bemöta kritiker mot den svenska strategin med att de destabiliserar tilliten blir kontraproduktivt. Liksom att göra smittbekämpning till en landskamp, där Sverige inte får ha fel.
När vi går med i kriget förlorar vi.
Gå till toppen