Ladan är helt tom, sade finansminister Magdalena Andersson (S) hösten 2014 om läget i svensk ekonomi. Den avgångna alliansregeringen hade slösat bort reformutrymmet, hävdade hon.

Bildspråket var lyckligtvis mer politiskt än ekonomiskt. Andersson ogillade alliansens skattesänkningar, men huvudskälet till läget i ladan var ett annat. Den ekonomiska politiken hade hanterat svallvågor från en global finanskris. Det hade krävts stimulanser för att undvika att Sverige drogs ned i en alltför djup lågkonjunktur.

Nu står Andersson själv inför svår krishantering. Över 100 miljarder kronor har redan lagts på att försöka mildra coronapandemins följder för samhällsekonomin. Och åtgärderna vidtas medan tillväxten minskar och arbetslösheten ökar markant. Staten drar alltså på sig väsentligt större utgifter samtidigt som skatteintäkterna minskar dramatiskt.

Men än finns det gott om resurser att ta av, försäkrar Andersson i SVT:s Morgonstudion.

"Är det så att krisen förlängs eller fördjupas så finns det möjligheter att fortsätta stödja ekonomin."

Det var ett lika givet som välkommet besked med tanke på de prövningar som ser ut att vänta.

På fredagens DN Debatt skriver ekonomiprofessorerna John Hassler och Per Krusell att det uppkomna läget kan ses som ett krigsliknande tillstånd. Det hjälper inte att försöka hålla efterfrågan uppe med traditionell stimulanspolitik. Regeringen kan istället behöva ge inkomstbortfallsstöd till företag i särskilt hårt drabbade branscher och medel till att heltidspermittera anställda, framhåller de.

Väldigt kostsamma åtgärder – men kanske billigare än alternativet. Det vore ren kapitalförstöring om staten lät egentligen livskraftiga företag gå i konkurs, trots att de behövs när läget normaliseras.