Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Heidi Avellan: Social distans – också ren lyx.

Bästa sättet att skydda sig är att tvätta händerna och hålla avstånd, isolera de sjuka och skydda de sköra. Mardröm? Eller lyx?

Moria. Lägret är fullt. Överfullt.Bild: Aggelos Barai
Detta är en opinionstext från ledarredaktionen. HDs hållning är oberoende liberal.
I veckan kom det första bekräftade coronafallet med koppling till ett flyktingläger: smittan upptäcktes hos en kvinna i Ritonalägret norr om Aten när hon skulle föda. Så nådde det äntligen nyhetsnotiserna, det vi visste att skulle komma, men kanske inte tänkt på i den egna oroliga vardagen.
Smittan i flyktinglägren.
Idag finns coronaviruset i hela världen. Covid-19 skördar liv överallt. Länder stängs ner och ekonomin drabbas, överallt. En mardröm. De allra flesta här hemma gör sitt allra bästa för att solidariskt stå upp för dem i samhället som riskerar att drabbas allra värst.
Tvätta händerna, isolera de sjuka, skydda de sköra och hålla avstånd.
Det som kallas social distansering. Det är tråkigt och ensamt, men det kan också vara en lyx.
För hur skyddar sig asylsökande i läger där det bor flera familjer i samma tält? Där tälten står vägg i vägg? Där det inte går att tvätta händerna?
På det coronadrabbade kryssningsfartyget Diamond Princess – där passagerarna inte fick gå iland utan tvingades stanna i karantän ombord – spred sig viruset fyra gånger snabbare än i coronavirusets kinesiska epicentrum Wuhan när utbrottet var som värst.
Det gick inte att undvika kontakt. Det var för trångt.
Biståndsorganisationen International Rescue Committee har jämfört befolkningstätheten på fartyget med några av världens flyktingläger:
På Diamond Princess bodde 24 passagerare på 1000 kvadratmeter. I flyktinglägret Cox's Bazar i Bangladesh bor det 40 rohingyer per 1000 kvadratmeter. I Moria på den grekiska ön Lesbos bor det 204 flyktingar per 1000 kvadratmeter. Lägret planerades för 3 000 människor, men hyser idag bortåt 20 000. I tält, på lerig mark, hopträngda bland avfall.
Social distansering? Intensivvårdsplatser? Läkare? Glöm det. I delar av Moria finns det en vattenkran per 1 300 personer. Tvål är ren lyx.
Läkare utan gränser kräver en snabb evakuering av totalt 42 000 flyktingar från Lesbos, Chios, Samos, Leros och Kos – grekiska öar som många av oss känner till från semesterresor med bad, sol och party. Det är omöjligt att kontrollera smittan, konstaterar organisationens medicinska koordinator Hilde Vochten:
"Vi har inte sett någon trovärdig beredskapsplan för att skydda och behandla människor som bor här."
Deras flykt är stoppad. Deras hopp om ett annat liv stöter på patrull. Alla gränser är stängda. Det går inte att stänga ett virus ute, men inför det hemska måste beslutsfattare visa beslutskraft. Då blir det viktigast att ta hand om "oss", vi i vårt land. Nationalstaten.
Dit hör inte de som flyr. Dit hör inte riktigt heller de som har flytt och nu väntar på permanent uppehållstillstånd. De som drömmer om att kunna återförenas med sin familj här i Sverige och starta om efter sin mardröm. Nu ökar oron för att förlora möjligheten till familjeåterförening, för med krisen förlorar många sin försörjning. Och egen försörjning är en förutsättning.
"Alltså, jag har kämpat i fyra år. Så jag vill inte att en sådan grej som vi inte har räknat med kommer i sista minuten och tar bort allting som jag har gjort", säger Kawa Mohamed från Syrien, som driver en frisörsalong och jobbar deltid som hemspråkshandledare till Ekot.
Deras mardröm krockar med vår mardröm. Där slutet inte ens anas.
Som statsminister Stefan Löfven påminde om i Aktuellt häromkvällen och som Folkhälsomyndigheten gång på gång försökt förklara så kommer coronapandemin att påverka vardagen inte bara djupt utan också länge. Inte dagar, inte veckor, utan månader. Kanske år.
Tillväxten har redan tvärnitat. BNP krymper. Arbetslösheten växer rekordsnabbt. Exporten rasar när nästan inget går att sälja till en coronachockad värld, knappt något annat efterfrågas än sjukvårdsutrustning och respiratorer som inte finns. Viktig import fastnar vid gränser. Och när vi inte äter ute, reser eller går på konsert drabbas besöksnäringen. Konkurserna duggar tätt.
Medan allt fler insjuknar. Många dör.
Så ser den stora bilden ut. Den vi ser i tv om kvällarna efter en dag av hemmajobb med digitala möten och mejl. En vardag som många har just nu och tycker är långtråkig. Liksom de 70+-åringar som vägrar isolera sig.
Medan de som inte kan välja trängs på bussar och tåg på väg till sina viktiga jobb, väl medvetna om att han som andas så tungt inte står på säkert avstånd och att hon som hostar kanske inte bara är förkyld. Butiksbiträden, lärare och poliser kan inte arbeta hemma. De kan inte hålla social distans var stund. Det kan inte heller sjukvårdspersonal som varje dag får gå till jobbet med oron som en klump i magen: Finns det rätt skyddsutrustning idag?
När det häromveckan visade sig att många av dem som avlidit i covid-19 var svensk-somalier vaknade rasisterna – och hånskrattade på sociala medier. En mardröm, också det; mot den bakgrunden är det ändå en liten lisa att detta virus uppenbarligen först kom till Sverige med skidåkande medelklass. Inte med flyktingar.
Snart är det påsk. Men släktfester ställs in och kyrkor står tomma. Små häxor får inte gå runt och tigga godis. Många längtar till fjällen. Andra drömmer om Medelhavet. Men på fem grekiska öar sitter människor och längtar bort. Eller drömmer om lite avstånd, tvål och vatten.
Gå till toppen