Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Peter Fällmar Andersson: I den grymmaste av månader kan HD dö

En tidning som berättat om folk vid Sundet i 152 år är nära slutet. Kan den resa sig igen? Och vad lär sig medierna av dem som nu plötsligt är allas coronahjältar?

Kronborgs slott i motljus.Bild: Roland Bengtsson
Det här är en kulturartikel. Analys och värderingar är skribentens egna.
Det är svält i Sverige.
Nobel får patent på dynamiten.
Den första båten passerar genom Suezkanalen. USA köper Alaska av Ryssland. Elvira Madigan föds, Charles Baudelaire dör. Det är 22 år tills Eiffeltornet ska invigas i Paris.
Och HD utkommer med sitt första nummer.
Det är den 21 oktober 1867 och tidningen ska komma att överleva första världskriget, spanska sjukan, radio, depressionen, andra världskriget, tv, kalla kriget, oljekrisen, internet och fan och hans högerpopulistiska moster för att denna coronavecka 2020 ställas inför ett ultimatum: bli såld eller dö.
Tidningen grundades som ett försök att släppa in lite socialliberalt syre i en konservativ stad, där borgare i fyra århundraden levt gott av Sundstullen, den avgift som skeppare fram till 1857 fick betala för att segla in och ut ur Sundet. Under ett halv sekel som redaktör lyckades Fritz Hansen sedan under 1900-talets första decennier göra Dagbladet till stadens givna samtalsrum. Tidningen skrev nu både om arbetarrörelsen och stadens borgerlighet. Fritz Hansen, själv ett "hittebarn", såg till att avslöja barnarbete och förtryck av tjänstefolk. Så växte tidningen genom att spegla och utmana sin stad. Nu kan 152 år av lokaljournalistik snart vara över.
Och nej, det här handlar, har den vakne läsaren kanske insett, inte om Helsingborgs Dagblad utan om dess systertidning på andra sidan Sundet, Helsingør Dagblad. En tidning som är en dag äldre än Helsingborgs Dagblad.
I veckan förklarade ägaren North Media Aviser A/S att tidningen ska säljas mitt under coronakrisen. Om det inte går läggs den ner den 30 april. Tidningens 5000 prenumeranter får pengarna tillbaka för de tidningar de aldrig fick, 25 anställda blir uppsagda.
Lokaljournalistik kan på håll ofta te sig både perifer och småttig. Ett ändlöst samtal om p-platser och politikers kvittohantering. Men råkar du bo på den plats som tidningen skildrar handlar det om ditt liv – och du kan rycka till när du ser förkortningen HD i en dödsrubrik. Helsingörs konservativa borgmästare Benedikte Kiærs första kommentar var att Helsingør Dagblad "är en helt avgörande del av vår identitet, av Helsingörs kulturarv".
Helsingør Dagblads förstasida den 1 april, 2020.
På HD/Sydsvenskan korttidspermitteras nu nästan alla anställda i tre månader. Annonstappet svider och de långvariga konsekvenserna är osäkra. Men en akut överlevnadsfråga är det för helt annonsberoende gratissajter som Landskrona Direkt, som sedan 21 år drivs med stort hjärta av Håkan Karlsson och Kary Persson. "Hör och häpna. Journalistik kostar" skrev de i veckan: "Nu går det inte längre. Det är liksom inte läge att be restauranger, lokala handlare och företagare om annonspengar just nu."
Och så gav de läsarna Swishnumret.
I den mediebransch som nu tappar intäkter ökar samtidigt efterfrågan på nyheter, sa kulturminister Amanda Lind (MP) när hon på fredagen pytsade in 200 miljoner kronor. Men livbojarna kommer inte räcka åt alla.
De medier som ändå överlever coronakrisen kommer också behöva lära en del av den.
Vårdpersonal riskerar just nu sina liv, lärare tar med risk för att smittas hand om våra barn, butikspersonal scannar vara efter vara till kund efter kund. Vi visste redan före covid-19 vilka som bär upp våra samhällen. Nu känner vi det med varje fiber i kroppen. Nu syns de lågavlönade som samhällsbärare på tv-nyheterna. Nu ekar balkongapplåder för människor som så länge fått sälja sina tjänster billigt samtidigt som de förväntats "effektivisera". Nu är de plötsligt omdefinierade som hjältar, soldater vid fronten. Vilket ansvar har medierna för att denna arbetsmiljö, dessa löner och dessa arbetare så länge har osynliggjorts medan debatten har handlat om valfrihet för rika eller ett tvångsmässigt malande om syndabockar utifrån ursprung? Medier speglar sin tid, men kan också vara en motor för förändring. Som Fritz Hansens dagblad.
Helsingør Dagblad i maj 1945. Danmark är fritt.Bild: @imageAuthorName
"Den næste tid bliver svær, skriver Helsingør Dagblads chefredaktör Dorthe Carlsen. Hon hoppas nu att det hjälppaket som riktats mot också danska medier ska locka fram en köpare. Och Helsingør Dagblad har rest sig förut.
1979 gav de dåvarande ägarna upp. Redaktionen tvingade då fram en försäljning av folkaktier och Helsingörsborna ställde sig i kö för att köpa. Men pengarna räckte inte ändå. En fredag i slutet av juni var redaktionen i spillror. Man var säker på att nästa dags tidning skulle bli den sista i tidningens historia. Vilka sista ord skulle tryckas på förstasidan? Redaktören ringde på fredagskvällen upp styrelseordföranden i dennes sommarstuga på nordkusten. Ville han sätta punkten?
"Tag den nu lidt med ro, Det er ikke sikkert, det bliver den sidste avis", blev svaret.
Kort därefter tog ett konsortium över tidningen. Helsingør Dagblad överlevde och nådde snart sin peak med en upplaga på 7000 ex.
"April är den grymmaste månaden", skrev TS Eliot ett halvsekel efter Dagbladets födelse. Men hvad fanden visste han om danskars envishet.
Gå till toppen