Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Marika Rasmusson: Varför fortsätter kvinnor att dö på detta vis?

Jag befinner mig på en minnesstund. Den hålls utomhus, i en park. Solen skiner och det finns öar med blå scillor på marken, men sorgen är bedövande och att våren stundar betyder ingenting just nu. Chock, förtvivlan och ilska förenar oss som står där och lyssnar till ord som sägs och sången som sjungs. Vi har samlats för att hedra en ung kvinna, en småbarnsmamma. Hennes make är häktad, på sannolika skäl misstänkt för mord. Liknande tragedier inträffar med jämna mellanrum. Denna gång hände det här, mitt ibland oss. Det blev brutalt mycket större än en liten notis i tidningen. Mitt i levande livet, som vi uppfattade det, skedde det mest obehagliga och ofattbara. Hon, som lämnade sina barn på förskolan varje morgon. Hon, som hade planer och drömmar. Nu är hon plötsligt borta och vi är kvar. Står här. På skakiga ben. Illamående.
Vinden kan kallas snålblåst men det är svårt att hitta välbehövlig lä av andras kroppshyddor. Det blåser rakt igenom märg och ben trots att människor lägger sina armar över varandras axlar, trots att människor kramas. Små försök till tröst i det stora hemska. Tunga snyftningar varvas med tomma blickar. Få har säkert riktigt förstått vidden av vad som hänt. Går det någonsin att förstå? Det finns en sådan smärta i att hon var så ung. För att inte tala om smärtan i att tänka på barnen som har förlorat sin mamma för alltid.
Senare på dagen tar jag fram datorn. Gör ett valhänt försök att hitta förklaringar, kanske till och med svar. Jag letar på nätet efter fakta om dödligt våld mot kvinnor. Våld som utförts av män som kvinnorna har älskat, litat på och i många fall fått barn med. Enligt Nationellt centrum för kvinnofrid tyder forskning på att det största motivet är mannens behov av kontroll över kvinnan. När en kvinna dödas av sin partner är det ofta kulmen på en lång period av våld och hot. Hemmet är den vanligaste brottsplatsen. Under de senaste 20 åren har över 300 kvinnor dödats av sina män, exmän eller pojkvänner. Bara i Sverige. Jag läser om manliga destruktivitetsnormer, värderingar, förebyggande arbete, stärkt skydd till utsatta kvinnor, förslag på straffskärpningar och så vidare. Det är lätt att hitta fakta och statistik. Det är svårt att förstå. Omöjligt att acceptera.
Under minnesstunden fästs en bild på kvinnan på en trädstam. Efteråt plockas den ner, men blommorna under trädet får ligga kvar. Minnena av henne stannar förstås för alltid hos var och en av oss. Likaså känslan av att det som hände aldrig borde ha hänt.
Varför fortsätter kvinnor att dö på detta vis?
Gå till toppen