Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Heidi Avellan: Jag, jag, jag eller alla, tillsammans.

Vissa kräver fler förbud och tydligare regler från myndigheterna – som i Finland. Andra blir kränkta över omsorgen. Mamma tar allt med ro.

Det är ensamt på isolerade äldreboenden.Bild: Lisbeth Westerlund
Detta är en opinionstext från ledarredaktionen. HDs hållning är oberoende liberal.
Det är klart att min mamma gärna skulle hänga med sina barnbarn i påsk. Men det är länge sedan hon kände sig så kry att hon kunde ta flyget från Helsingfors och träffa oss här i Skåne. Åren tar ut sin rätt.
Den här påsken kan hon inte träffa någon alls. Hon får sitta ensam med sina påskägg och sin memma, en finsk påskdelikatess gjord på råg och malt som ser ut som klistrig mörkbrun gröt, men smakar desto bättre. Med grädde. Fast mamma lyxar med vaniljsås.
Det råder strikt besöksförbud på äldreboendena i Helsingfors. Ändå har smittan tagit sig in på flera i närheten, berättar mamma under ett av våra numera långa dagliga samtal om rätt triviala saker. De som skingrar tankarna för en stund.
Finland har stängt ner samhället. Alla håller sig hemma. Gränserna är stängda – och som dubbel säkerhetsåtgärd är gränserna till Nyland, med storstäderna Helsingfors, Esbo och Vanda, stängda också för resande inom landet. Karantän i karantänen. Men också där har alltså smittan nått äldreboenden.
Mamma håller humöret uppe: "Det går ingen nöd på mig." Kanske är de av annat skrot och korn, människorna som upplevt kriget och vet att livet ibland är überjävligt, men att det inte hjälper att förbanna det. Vad vet jag.
Saktmodiga äldre följer restriktionerna, de inser att reglerna finns där för deras bästa. Sverige och Finland har ju valt olika vägar, men i båda länderna skyddas de sköraste, de som riskerar att bli väldigt sjuka av covid-19 och inte klarar av en tuff respiratorvård. Beskrivningarna av den ensamma grymma döden när viruset gett sig på lungorna är en mardröm.
Mot det borde vara självklart att skydda sig själv och sina medmänniskor. Fast tydligen inte för alla som hunnit fylla 70 år, men känner sig pigga.
Ikonisk är ju redan den 85-åriga Stockholmsdamen som gett sig ut för att se Östermalmshallen efter renoveringen – "och jag ska köpa rökt ål, jag älskar rökt ål". Men ensam är hon inte. En läsare hör av sig, höggradigt irriterad. Hon förklarar prompt att hon och hennes man inte tänker ändra sin vardag; och ja, hon har inget emot att jag citerar henne:
"Jag tillhör en ansvarsfull generation som rättar mig efter rekommendationer om de är rätt för mig och andra. I den ordningen."
Detta att ta myndigheternas anvisningar som personliga förolämpningar förbryllar. Hur individualistiska har vi egentligen blivit? Jag, jag, jag?
Minns då också andra 70+ som inte ville stanna hemma och klagade över att det blir tråkigt. Sveriges mesta tidningsdrottning Amelia Adamo retade upp halva landet då hon i Expressen (17/3) kallade 70 det nya 50 och sade att hon vägrar att dra ner på tempot. Hon menade att denna plötsliga omsorg om de äldsta i samhället mer handlar om "att vi inte ska ta vårdplatser för andra".
Men snart insåg hon allvaret:
"Jag pudlar hysteriskt. Jag förstår att vi äldre måste hålla oss inne. Jag har backat in i min karantän och lyder."
Hur som helst verkar uppmaningen att inte bege sig iväg på påskresan ha tagit skruv. Helgen före påsk minskade resorna till de stora skidorterna i fjällen med över 90 procent jämfört med förra året, uppger Ekot utifrån data från Telia.
Också i Finland är skidriket öde, liftarna i Lappland står. Säsongen tvärnitade.
Lokalt växte nämligen oron när folk som skickades hem från jobbet tyckte att de kunde distansjobba från stugan i Lappland. Inför turistsäsongens topp, påskhelgen, stod det uppenbart att vården aldrig skulle klara anstormningen om smittan började spridas där. Så precis som i Sverige togs beslutet att stänga.
Sedan sattes hela storstadsregionen i karantän. De som har sitt sommarhus i Nyland åker iväg till påsk, andra får längta efter skärgården eller sjöstranden.
Regeringens tydliga förbud efterlevs och i Finland är smittan under kontroll: 2 605 bekräftade fall den 10 april, 244 på sjukhus, 82 på intensivvårdsavdelning, 42 avlidna; anpassat efter befolkningsstorlek får fyra gånger så många sjukhusvård i Sverige.
Finländarna förundras i regel inför Sveriges strategi, men samtidigt undrar allt fler hur det blir framöver. Smittan försvinner ju inte för att landet håller stängt. Effekterna av att öppna verksamheter lär visa sig i Danmark och Norge de närmaste veckorna, Finland har förlängt restriktionerna till den 13 maj. Men förr eller senare måste man också där återgå till vardagen
Det kan visa sig att den svenska strategin är hållbarare i längden. Men nu är inte tiden för nationell självhävdelse. Det här är ingen landskamp.
Tröttsam är också debatten här hemma om att varje tänkande människa måste kritisera Folkhälsomyndigheten, annars är man ett mähä – eller okunnig om hur farlig covid-19 kan vara. Att det helt enkelt inte går att se det förnuftiga i att försöka kontrollera hur snabbt smittan sprids, så vården hinner med, och skydda de sköraste tills det finns ett vaccin eller tillräckligt många smittats – och under tiden hålla samhället så öppet som möjligt. För att det kommer att ta väldigt länge.
Att det här bara är "folkhälsonationalism". Att den svenska strategin är ett uttryck för att svenskar alltid tror sig veta bäst. Sanningen är att ingen har svaren.
Själv hoppas jag hur som helst att mor står ut i isoleringen och slipper smittas. Så att jag nästa påsk kan äta memma med mamma.
Gå till toppen