Min barndoms förhållande till den föräldralösa småländska pigan Kulla-Gulla i Marta Sandwall-Bergströms klassiska böcker var kanske osunt kärleksfullt. Min farmor hade gått som piga i sin ungdom, och berättelsen om Kulla-Gulla hade på något vis exakt rätt avstånd till min egen klassberättelse för att totalt hänföra mig, på samma gång exotisk och hemvan. Jag avgudade Kulla-Gulla för hennes stoiska lugn och för hennes imponerande förmåga till multitasking. Här en elva-tolvåring som kunde hålla en unge på höften samtidigt som hon fyllde korgarna med lingon, fixade måltider på praktiskt taget ingenting, tog hand om mjölkning och städning och hanterade fulla gubbar och elaka mamseller på löpande band. Att hon dessutom gjorde det utan att klaga fick mitt jämnåriga småländska hjärta att nästan explodera – vilket ståndaktigt och gudfruktigt ideal!