Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Heidi Avellan: Hillary killgissar i alla fall inte.

USA knäar under pandemin. Hade det sett annorlunda ut om Hillary Clinton vunnit valet 2016? Åtminstone skulle ett virus stå i fokus nu.

Hillary Clinton och Donald Trump i valkampen 2016.Bild: Rick T. Wilking
Detta är en opinionstext från ledarredaktionen. HDs hållning är oberoende liberal.
När Philip Roths roman Konspirationen mot Amerika kom år 2004 lästes den som en varning för nationalism, fascism och ett presidentskap som bygger på personkult och America first.
Idag står det klart att den kunde ha lästs som en varnande profetia. En tankeväckande berättelse om den framtid som blev vår samtid.
Roths fantasi kan nu ses som tv-serie på HBO, med originaltiteln The Plot Against America. Det är en kontrafaktisk historieskildring om hur USA förvandlas till sin egen nidbild, motsatsen till the land of the free and the home of the brave, sedan Franklin D Roosevelt besegrats i presidentvalet 1940.
FDR, som var USA:s president 1933–1945, är en av de riktigt tunga i den fria världens 1900-talshistoria. Han ledde USA ut ur den ekonomiska depressionen med New Deal, genom andra världskriget – och med de allierade till seger, som kom kort efter hans död.
I Roths alternativa historiebeskrivning blir istället den svenskättade flyghjälten isolationisten och antisemiten Charles Lindbergh president. Hans enda tunga fråga är att hålla USA utanför kriget, America first, och han sympatiserar med Hitler.
I centrum för berättelsen står en judisk arbetarfamilj i New Jersey, som tvingas se sin vardag kringskäras när den otäcka antisemitismen växer.
Kontrafaktisk historieskrivning är inte intressant i sig, att fabulera är att fabulera. Men den kan göra verkligheten tydligare. Och att verkligheten kan överträffa dikten har åren med Donald Trump som president dystert påmint om.
Några nyheter från veckan ger syn för sägen.
De dagliga långa presskonferenserna från Vita huset om pandemin är uppvisningar av Trumps förträfflighet med skryt, halvsanningar och lögner på bästa sändningstid. Måndagens tar ändå priset när presidenten först visar upp en kampanjfilm och sedan i vanlig ordning läxar upp de fåtaliga reportrar som får närvara – och bland annat frågar hur det kommer sig att USA togs på sängen, trots att presidenten tidigt fick kännedom om coronaviruset.
Bland beskrivningar från pressrummet väljer jag att låna från BBC:s Joel Sopel, som kallar detta den mest svindlande – jaw-dropping, eyeball-popping, head-spinning – presskonferens han varit på. Då fanns han ändå på plats 1998 då Bill Clinton berättade om sitt förhållande till Monica Lewinsky och 2018 där Donald Trump tog ställning för Rysslands Vladimir Putin – mot amerikansk underrättelsetjänst.
"Ett destillat av hur det har varit att bevaka tre och ett halvt år med Trump", sammanfattar Sopel.
Trump reagerade inte på WHO:s varningar om det nya viruset i januari, men skryter om det inreseförbud från Kina han införde den 2 februari. Fast därefter gjorde han inget i flera veckor, utan påstod att covid-19 dels inte var värre än en vanlig influensa, dels skulle försvinna, mirakulöst.
Idag har över 30 000 amerikaner avlidit i sviterna och över 675 000 är smittade. Ändå handlade presskonferensen inte om de döda, de sjuka, de rädda – utan om Trump. Och hur pressens granskning sårade honom.
Han slog också fast att det är han och bara han som bestämmer om smittskyddsrestriktionerna – inte guvernörerna: "When somebody is president of the United States, the authority is total. And that’s the way it’s got to be. It’s total."
Vilket han snabbt fick ta tillbaka.
Inte bara för att den fria världens ledare här lät som diktatorn i en bananrepublik, utan också för att amerikanska konstitutionen uttryckligen bygger på maktdelning.
Det visar sig också att Trump låter trycka sitt namn på de stimulanscheckar som nu ska skickas till tiotals miljoner behövande amerikaner. Kan valfläsk bli fetare?
Insikten om att hans eget agerande förvärrat krisen och att han kommer att ställas till svars lär ligga bakom att Trump skickade skulden vidare till världshälsoorganisationen WHO – och drog in det amerikanska stödet.
Allt denna vecka, bara. Allt handlar om honom. Trump ger sig själv betyget 10 av 10 vad gäller kampen mot corona. Medan kista läggs vid kista i massgravarna på ön Hart Island i New York.
Tänk om allt var precis tvärtom. Som i Roths roman. Tänk om Hillary Clinton hade vunnit 2016; hon fick ju nästan 3 miljoner fler röster än Trump, så helt orimlig är inte tanken. Vad hade det betytt för coronasmittan i USA? För världen? Ingen vet, förstås.
Men det går att föreställa sig att en hel del vore annorlunda. För mycket går att säga om Hillary Clinton, men killgissar gör hon inte och att sky ansvar är inte vad hon blivit känd för. Hon är inte bara den första kvinnan som på allvar haft chansen att bli president i USA. Hon var också en av de kunnigaste kandidaterna någonsin.
Problemet har varit att hon inte lyckas dölja det. Att hon inte lyckas ge tillräckligt enkla svar på frågor.
"Jag är en skicklig tjänsteman", säger hon själv i den aktuella dokumentären Hillary (Svtplay), "men min ansvarsgen är väl en black om foten."
Den genen skulle komma väl till pass nu. Trump skickar vidare. Skulden för den skenande pandemin läggs på Kina, Demokraterna, delstaternas guvernörer, fejkmedierna, WHO … Makten tänker han hålla fast vid, men inte ansvaret.
Kanske kunde det ha varit annorlunda.
Gå till toppen