Jag minns mitt sista handslag. Jag hade – efter att ha nekat till att ha besökt Italien eller Kina på sistone – lotsats in genom receptionen i radiohuset, där jag hälsat på programledare, producent och medarbetare med en vinkning på håll, och skulle nu efter genomförd inspelning åter slussas ut i friheten. Jag gjorde mig redo att ta avsked av producenten, som följt mig till utgången, på samma sätt – men helt säkert uppfattade han min tvekan, för istället för att höja handen mötte han min blick, liksom prövande, och sträckte den så, med ett nästan ursäktande leende på läpparna, fram emot mig, med handflatan öppen: ”Hit med kardan.”