Solen lyser från en klarblå himmel. Vinden vaggar långsamt häcken utanför fönstret.

Men i den vackraste av årstider levs livet i tio nyanser av svart. I den gråaste saknar jag den dagliga kontakten med mina arbetskamrater och gnäller på uteblivna resor och nöjen. I den svartaste dör det hundratals människor medan svettig vårdpersonal sliter med ångesten, rädslan och stressen som närmaste kollegor.

Döden kryper närmare. I veckan fick den ett ansikte genom Adam Alsings bortgång. En påminnelse för alla oss som ännu inte drabbats av död i familjen eller i den närmaste bekantskapskretsen. Corona är verkligt, döden drabbar helt vanliga människor, en del till och med utan de där riskfaktorerna som vi så desperat söker i jakt på hopp (hur cyniska är vi inte?).

Och kanske är vi futtiga när vi klagar på att vi inte kan åka på helgutflykt till Byen eller gå på allsvensk premiär på Olympia.

Själv lider jag en aning av tystnaden på hemmakontoret, av inställda evenemang och familjeträffar. Videokonferenser fungerar jättebra till mycket men inte till allt.

I den nya tillvaron ställer jag inte klockan till after work utan till Folkhälsomyndighetens presskonferens klockan 14. I den nya världen vet jag inte riktigt vad jag ska göra med den där molande oron som plågar mig tillsammans med det dåliga samvetet. Jag är ju inte drabbad på riktigt. För i Danmark är ju restriktionerna hårdare, i Italien får mina vänner verkligen inte gå ut. Och på den där presskonferensen får vi veta att 67 eller 114 människor har mist livet just den dagen.

Vi vet att det är där den verkliga tragedin finns.

Tio nyanser av svart. Som ett raster över hela tillvaron. Konkurser och arbetslöshet någonstans i mitten, obehaget att komma fysiskt nära okända – och kända – människor i gråskalan. Rädslan och oron som en slöja över allting. Ett obestämbart obehag kring saker som kanske borde betraktas som bagateller.

Min gamla kurskamrat, Jennifer Wegerup, journalist och korrespondent för SVT hjälper mig att sätta ord på saken med sin Facebook-uppdatering: ”Nu är jag i Rom efter flygresor i Limbo-land. Och påminns om hur det enklaste av allt, rätten att få gå dit man vill när man vill, är det dyrbaraste vi har.”

Corona tar våra vänner, kollegor och släktingar ifrån oss. Men viruset berövar oss också de små vardagliga sakerna, de som vi annars tar för givna.

Det går fortfarande att se genom den knoppande häcken utanför mitt fönster. På gatan utanför leker några små barn med bollar och bilar. Färgerna kommer att återvända. Men när?