Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läsartext: Visa att vi som jobbar i hemtjänsten är så viktiga som ni säger att vi är

Vad är det för fel med att ta det säkra före det osäkra när det gäller hemtjänstpersonalen och våra vårdtagare, skriver Elin Pirttimaa Rosén. På bilden en låda med personlig skyddsutrustning för ett hemtjänstteam i Sörmland.Bild: Magnus Andersson/TT
Detta är en insändare. Åsikterna är skribentens egna.
Jag har jobbat som vårdbiträde inom hemtjänsten i sju år. Arbetet är väldigt omväxlande, ibland till det absurda. Ena stunden ger jag en palliativ vårdtagare en morfintablett och ändrar sängläge. Tio minuter senare står jag på knä och skrubbar en toalett några kvarter bort. Jag är dels en hjälte och en samhällsbärare, dels en utbytbar arbetare, med ett dåligt betalt jobb som ingen vill ha men som alla tar för givet ska fortgå.
Professor Ingmar Skoog uttalar sig i en artikel i Helsingborgs Dagblad den 17 april: ”Alla som kan något om åldrande visste att det skulle bli såhär.” Jag skulle säga (utan att förminska Skoogs kunskap) att man varken behöver vara professor eller kunna något om åldrande för att förstå att äldrevården skulle bli utsatt under den pågående pandemin. ”Det här blottar en brist som funnits i äldrevården i många år”, fortsätter Skoog. Jag kan inte annat än hålla med.
I hemtjänsten jobbar vi utan arbetskläder. Jag träffar vanligtvis 10–20 vårdtagare under ett arbetspass. En vårdtagare träffar i sin tur 10–20 vårdare under en vecka. Samtliga vårdtagare ingår i riskgrupperna för covid-19. Jag cyklar från mitt sjuminutersbesök (hjälp med stödstrumpor) till nästa (läkemedelshantering, 10 minuter) och till nästa (hjälp med dusch och frukost, 35 minuter). För att få in alla insatser på våra scheman måste vi vara ytterst flexibla. Det krävs inte mycket för att förstå att det här arbetssättet innebär en risk för smittspridning. Och det gjorde det redan innan covid-19.
Hemtjänstpersonalen utför en omfattande rad sysslor, alltifrån läkemedelshantering till att steka köttbullar, ge palliativ vård, trösta någon med ångest, byta en glödlampa, svara på larm, hänga tvätt, ringa 112 eller skrubba en toalett. Vårdbiträden (outbildade) och undersköterskor (utbildade) utför samma arbete.
Jag förstår att inga politiker eller chefer kan trolla fram varken material eller arbetskläder. Mina frågor är: Hur kan detta inte ha varit en självklarhet redan tidigare? Vad är det för fel med att ta det säkra före det osäkra när det gäller hemtjänstpersonalen och våra vårdtagare? Det är mycket vi ännu inte vet om det nya coronaviruset.
Som det ser ut nu används extra skyddsutrustning endast när någon vårdtagare uppvisar symptom. Ändå utför vi ett arbete som ofta är lika vårdnära som på sjukhusen. Och alla vi besöker har inte tvål och rena handdukar tillgängliga för oss.
Under de sju år jag har jobbat inom hemtjänsten har jag sett hur mitt och mina kollegors arbete har blivit mer och mer vårdtyngt. Sjukhuspatienter som skickats hem får många gånger skickas tillbaka till sjukhuset igen (ibland mer än en gång) då de är för dåliga för att tas hand om i hemmet. Krisen i sjukvården sipprar ner även till oss.
Jag har förståelse för att vi står inför något av en omöjlig situation, men jag vill ändå vädja: Tänk på vår arbetsmiljö. Ge oss i hemtjänsten riktiga arbetskläder. Tvinga oss inte att snåla med skyddskläder. Ge oss mer tid, så de äldre vi vårdar slipper se så många olika ansikten om dagarna. Detta borde ha skett igår, men helst så snart som möjligt. Visa att vi är så viktiga som ni påstår att vi är.
Elin Pirttimaa Rosén
Vårdbiträde inom hemtjänsten
Gå till toppen