Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Marika Rasmusson: Just där och då förstod jag varför människor blir uppslukade av hemmaodling

En dag förra sommaren stod jag i ett illa grävt och ogödslat potatisland. Med jordiga händer grävde jag så det skvätte och jublade som ett litet barn inombords. Det kan till och med ha hänt att jag hojtade ”jippi” eller något annat fånigt för att det kändes så gott att kunna plocka upp den ena päran efter den andra och lägga i en hink. Gula, fasta, fina. Många. Jag var uppriktigt förvånad. Glad. Till och med stolt på något vis och inte minst fascinerad över att en liten skrynklig groddad knöl trots dålig service hade hittat förutsättningar att gro och dela med sig så rikligt.

Premiuminnehåll

Det krävs ett premiumpaket för att se detta innehållet. Tillåt javascript på den här sidan för att köpa ett.

Gå till toppen