Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Jenny Maria Nilsson: Athena Farrokhzad förvanskar Yahya Hassans minne

Många sörjer poeten Yahya Hassan efter hans död förra veckan. Men poeten Athena Farrokhzad reducerar honom till en stereotyp, skriver Jenny Maria Nilsson.

Poeten Yahya Hassan vid en uppläsning 2014.Bild: Vegard Wivestad Grøtt
Det här är en kulturartikel. Analys och värderingar är skribentens egna.
Det är inte märkligt att Yahya Hassans första diktsamling blev den mest sålda poesidebuten någonsin i Danmark. Han var något så ovanligt som ett litterärt underbarn – mot alla odds.
Efter hans bortgång den nästsiste april är det lätt att få en missvisande bild av hans poesi i medierna. Han fortsatte att ägna sitt liv åt kriminalitet och droger och hamnade i psykoser. Men han var redan som 18-åring en mogen författare.
”OCH SÅ FÖDS VI SNETT IN I UNIVERSUM”, skriver han och syftar på sitt flyktingöde – arabiska är förbjudet i skolan och danska hemma. Debuten är en klarsynt självbiografi om barn- och ungdomen. Med pennan klyver han patriarkalt våld, religiöst hyckleri och det danska samhället i bitar – och han klyver även sig själv, studerar sig, ser vad alltihop gör med honom.
Athena Farrokhzad är poet och litteraturkritiker.Bild: Anders Wiklund/TT
I Sverige står poeten Athena Farrokhzad för det största bidraget till att förvanska Yahya Hassans gärning och minne.
I en personligt hållen runa i Dagens Nyheter fortsätter hon den uppläxning som hon inledde 2014 i en recension i Aftonbladet. Då skrev Farrokhzad: ”Förstår du att jag är rädd att din bok matar den eld som vill förgöra oss?” Hon anklagade honom för att hänga ut sina egna i en ”vit offentlighet” och föreslog att de skulle ses i Stockholm. Där skulle hon berätta ”vad det här samhället har gjort mot oss och vad vi ska göra mot det”.
Efter Hassans död skriver Farrokhzad att hennes vita vänner frågar: ”Varför måste poeter dö?” En brun man har dött, förklarar hon, och reducerar honom till en stereotyp. En brun man som hon ville rädda – tillsammans skulle de vandra bort från folkmassan.
Texterna genomsyras av paternalism, självrättfärdighet och vilja att underordna Hassan i ett av henne påhittat ”oss”, annektera honom som kugge i den egna livsåskådningen. Hassan hatade det där, han ville inte ha med Farrokhzad att göra, sa han. Han kallade henne för hycklare och hennes resonemang för rasistiskt.
Hycklare eller rasist är väl Farrokhzad knappast, men hon saknar klassanalys. I hennes värld tycks bruna människor jämlika och makten mellan dem statisk. Så är det sällan. Farrokhzad ägnar sig åt ett mönster som förekommer i alla grupper: Den klass inom gruppen som vinner på dess strukturer kallar ofta kritik från de som förtrycks inom den för illojalitet. I hennes blick förminskas han till en brun kropp som hanteras illvilligt av omgivningen och som hon vill hantera, på så vis skriver hon ut honom ur sitt liv och försöker upplösa det som är kärnan i hans poesi: Hans agens, att han är subjektet i sin litteratur och var det i sitt liv.
Över telefon, från rättspsyk, ger Hassan en enda intervju inför uppföljaren 2019. Till vännen Martin Krasnik som är chefredaktör på Weekendavisen. Hassan tänker attackera en annan intagen, som provocerat honom. Krasnik suckar: Varför låter du inte honom vara? Det är inte värt det. Hassan svarar: Den som trampar mig på tårna, den trampar på en landmina, så är det och så ska det vara ända ner i graven.
Sådant är det sociala arvet, att dö av det kaos och det förtryck omgivningen fyllt en med.
”JAG STICKER NER ER EN EFTER EN / JAG BEKRIGAR ER MED ORD”, skriver Hassan i slutet av sin första bok. Han är mitten i sin poesi, subjektet, det kommer hans författarskap alltid att ha, därför är det radikalt och kontroversiellt.
Gå till toppen