Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Debattinlägg: ”Det är klokt att inte, som Stefan Löfven har gjort, med stolthet proklamera att man är snålast i Europa.”

Det är dags att Sverige återknyter de historiska banden med Berlin och Paris. Därifrån kommer det nya Europa – post corona – att formas, skriver Olle Schmidt (L), tidigare EU-parlamentariker, och Cecilia Malmström (L), tidigare Sveriges EU-kommissionär.

Det nya Europa kommer att formas av Tysklands förbundskansler Angela Merkels försiktiga realism kombinerad med Frankrikes president Emmanuel Macrons djärva visioner, skriver artikelförfattarna.Bild: Kenzo Tribouillard
Detta är ett debattinlägg. Skribenterna svarar för åsikterna.
Coronakrisen har förändrat världen och hur människor ser på framtiden. Covid-19 kan liksom andra världskrigets slut få fart på integrationen i Europa.
Även om inledningen av coronakrisen frestade på den europeiska solidariteten, kan aldrig svaret på något så omfattande vara mindre samarbete mellan Europas länder. Sverige måste vara en aktiv del av ett europeiskt samarbete och inte åter ställa sig vid sidan av den inre kärnan.
Sverige måste inte acceptera allt som föreslås av EU. Men det är klokt att inte alltid vara skeptisk till mer integration och inte heller, som Sveriges statsminister Stefan Löfven, med stolthet proklamera att man är snålast i Europa när det gäller att finansiera såväl forskning, klimat, innovation, migration som återuppbyggnaden av hårt drabbade ekonomier i coronapandemins kölvatten. Allt detta gäller nu mer än någonsin när Storbritannien har lämnat unionen. Under 25 år har Sverige kunnat bygga allianser med den brittiska regeringen, men nu går det inte längre.
Det är dags att Sverige återknyter de historiska banden med Berlin och Paris. Därifrån kommer det nya Europa – post corona – att formas. Angela Merkels försiktiga realism kombineras med Emmanuel Macrons djärva visioner.
I dagarna är det 75 år sedan andra världskriget slutade i Europa vid en kapitulationsceremoni i franska Reims den 7 maj 1945.
Sovjetunionen/Ryssland högtidlighåller den 8 maj som slutet på det ”stora fosterländska kriget”. På andra håll i världen slutade kriget senare.
Siffrorna är osäkra, men över 14 miljoner militärer hade dött och de civila offren var över 27 miljoner. Miljoner judar samt romer, homosexuella och andra fick utstå nazisternas besinningslösa mördande.
Det var denna mänskliga förödelse som var grunden till det Europa som formades efter kriget. Aldrig mera krig!
Att krigsslutets formella högtidlighållande nu inte kan ske på grund av covid-19 får inte förta vidden av det som hände och vikten av att minnas varför det europeiska samarbetet inleddes. Det är inte minst viktigt idag när den europeiska solidariteten diskuteras.
Sverige hade kunnat hålla sig neutralt under kriget, och var ett av de få länder som klarat sig från krigets fasor. Skälet var en eftergiftspolitik till nazisterna, menar en del. Andra pekar på en klok realism av den svenska samlingsregeringen. Men faktum kvarstår.
Medan de flesta länders industrier låg i spillror eller hade varit koncentrerade på att producera vapen, hade Sverige en industri och en arbetskraft som snabbt kunde vara med och bygga upp Europa. Rekordåren låg framför oss.
USA hjälpte förvisso till, men de sargade folken på vår kontinent reste sig mödosamt. En politisk och ekonomisk europeisk integration tog sin början.
Den 9 maj 1950 presenterade den franske utrikesministern Robert Schuman grunden till dagens Europa. Steg för steg skulle arvfienderna Tyskland och Frankrike börja samarbeta för freden och Europas gemensamma utveckling inom ramen för en kol- och stålunion.
Britterna var inledningsvis osäkra på det nya ledarskapet i Tyskland (Västtyskland) och såg med oro på ett Europa som skulle kunna komma att domineras av Frankrike.
1950- och 60-talen präglades av en dragkamp mellan London och Paris. Varje gång dåvarande EEC tog några steg mot ett institutionellt mer enat Europa, stretade britterna emot.
Den ekonomiska verkligheten i Storbritannien banade väg för ett brittiskt medlemskap 1973, men den ständiga skepsisen mot Bryssel kulminerade i ett nej i folkomröstningen om brexit på midsommarafton 2016.
Den fråga vi ställer idag är:
Varför var den svenska synen på en europeisk integration så tvehågsen och regeringen närmast motvillig under alla de svåra år när Europa byggdes upp?
En motvillighet för vad som hände i Europa var Sveriges signum fram till Berlinmurens fall. Gärna samarbete med handel, men inget fördjupat samarbete med EEC/EG. Sverige ville klara sig själv och hade svårt att förstå tanken på ett förenat Europa.
Kommunismens och murens fall förändrade Europa och den svenska inställningen. När öst och väst enades och ett enat Europa började växa fram blev det till slut ohållbart för Sverige att stå utanför. Det är vi tacksamma för, medlemskapet har tjänat Sverige väl ekonomiskt och möjliggjort samarbete kring stora Europa-gemensamma frågor.
Nu utmanar ett virus det gemensamma Europa. Covid-19 måste besegras medicinskt och får inte hota samarbetet på vår kontinent. Tvärtom måste EU värna den inre marknaden, klimatutmaningen, det oberoende rättsväsendet och den globala solidariteten.
Vår önskan är att Sverige här kan finna en naturlig plats. Sverige har mycket att bidra med, men måste då vara med fullt ut vid förhandlingsborden.
Olle Schmidt (L), tidigare EU-parlamentariker.
Cecilia Malmström (L), tidigare Sveriges EU-kommissionär.
Olle Schmidt och Cecilia Malmström medverkar i skriften Europa – 75 år av ständig förändring (Ekerlids Förlag) som nyligen utkommit. Huvudförfattare är framlidne professorn Sverker Oredsson. Medverkar gör också professorerna Kristian Gerner och Ulf Zander (historia), Barbara Törnqvist Plewa (Öst- och Centraleuropastudier) samt Joakim Nergelius (rättsvetenskap).
Gå till toppen