Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Heidi Avellan: Blommor, kål och högre hus.

Täta eller gröna? När mer än hälften bor där måste städerna bli bättre. Tätare och grönare. Pandemin pekar på riskerna. Och möjligheterna.

Det är något speciellt med att odla sin mat. Också i stan.Bild: Albin Brönmark
Detta är en opinionstext från ledarredaktionen. HDs hållning är oberoende liberal.
Kängor har jag, hund, och närhet till vandringsleder. Oftast traskar vi ensamma, från bokskog till betade hagar och vida vattenvyer, och suckar att "Skåne är fantastiskt". Ibland möter vi någon, "hej, hej".
Men de senaste veckorna har det varit trångt om saligheten. Mycket folk i strövområdena och då inte bara i Körsbärsdalen, där tusentals människor njuter av blommigheten. Valborgshelgen var det kalas vid sjöstränder, under påsk träffades storfamiljer mellan sanddynerna vid havet. Folk ute, hela tiden. Tillsammans.
Förklaringen är förstås coronasmittan. Eller corona fatigue. Avskildhet tär, ensamvardagen blir tung, medan insikten sakta sjunker in att det är så här livet kommer att se ut länge. Men utomhus går det att träffas – på behörigt avstånd. Och naturen bjuder till med skir grönska, blommor och fågelsång.
En lisa för nariga nerver.
Många kände säkert igen sig i författaren Amanda Svenssons kolumn på kultursidan (4/5) om att ett redan starkt brittiskt odlingsintresse gått in i overdrive: nu hamstras det fröer, planteringsjord och gödsel. För medan så mycket är förbjudet i coronans tid så är det fortfarande tillåtet att odla sin trädgård.
Kreativ förströelse. Fast det går djupare, till urdriften att trygga födan, den känsla som tömde butikshyllorna på havregryn, pasta och jäst i början av krisen.
"Här lever minnet av världskrigens segerträdgårdar, där akut matbrist ledde till att man odlade precis överallt, också på taket till det glamorösa varuhuset Selfridge’s. Att odla var att ta sin del av det kollektiva ansvaret för matförsörjningen, och den självbilden lever kvar", noterar Amanda Svensson, med egen kolonilott där det också nu är tillåtet att sätta potatis och rensa ogräs.
Långt före coronakrisen började stadsodlingen breda ut sig till storstäder som London och New York – och Malmö. När Boris Johnson var borgmästare i London ska han ha talat sig varm för capital growth, närodlad mat i huvudstaden. 2015 öppnade världens första urbana odling under jord i ett övergivet bombskydd i Londonförorten Clapham, 33 meter under gatunivå.
Hipp medelklass odlar för ett det är skönt. Fattiga för att få mat, idag som redan på 1500-talet då brittiska poor gardens tryggade livets nödtorft. Somliga hoppas rentav att städerna, på sikt, kan skapa ett eget kretslopp och förse invånarna med mat. Det får förstås ny aktualitet nu, när krisen visar hur sårbart samhället är.
I USA pågår en het debatt om varför smittan slagit så hårt mot New York – och en förklaring som ges är densitet. Tätt mellan människorna. Medan Los Angeles har kommit lättare undan, kanske för att staden är utkavlad över stora ytor, urban sprawl.
Fast det här passar bara för väl in i traditionen att skylla problem som sjukdomar, fattigdom och omoraliskt leverne på fysiska egenskaper i staden – när det handlar om ekonomi, menar experten på urban ekonomi Nicole Gelinas i en serie om staden från Bloomberg City Lab. Hon vänder på steken: före pandemin bidrog tätheten tvärtom till hälsa, livslängden i New York City har ökat det senaste decenniet som en följd av mer kollektivtrafik som minskar antalet trafikdöda – och bättre luft.
Staden kan vara en grund för hälsa.
Hur som helst varken vill eller kan alla bo på landet. Urbaniseringen går snabbt, inte minst i Sverige och det gäller att få den att bli bra. Städer måste planeras bättre. Grönare – fast inte nödvändigtvis glesare. Stadsodling kan utnyttja spillvärme och tomma ytor. Odling på tak fångar också upp vatten i de skyfall som tycks bli fler i takt med ett varmare klimat. Organiskt avfall kan användas som gödsel och dagvatten till bevattning.
Aktuellt, men inte nytt. Redan under förindustriell tid fanns det odlingslotter i svenska städer: kålgårdar var vanliga stadsbors nyttoodling och nämns redan på 1300-talet, uppger Ulrika Flodin Furås i sin bok Kålgårdar, kolonier & asfaltblommor – stadsodlingens historia (Votum). De första koloni- och odlingslottsområdena anlades på 1800-talet. 1895 startade Sveriges första koloniträdgårdsförening i Pildammsparken i Malmö. När folkskolan blev obligatorisk på 1840-talet ingick trädgårdsskötsel i undervisningen. Under första världskrigets matbrist odlades grönsaker och rotfrukter istället för blomster i rabatterna. Kaniner föddes upp på bakgårdarna. Under de senaste femtio åren har gerillaodling gjort grå icke-platser, ödetomter och trafikrondeller, till grönsaksland.
Det klagas över för lite grönt i det snabbt växande Malmö, "parkernas stad". Generellt sett är tätorterna grönare ju mindre de är, konstateras i Hem & Hyra, där Malmö kommer sist med 81 kvadratmeter grönyta per person. Fast 81 kvadratmeter – i en storstad – låter som mycket. 114 i Stockholm, 141 i Helsingborg, 156 i Landskrona. Den som bor i Kinna har sju gånger mer offentlig grönska i sin omgivning än den som bor i Malmö. Vad säger det? Att städer är mer … stadslika. Att färre villakvarter betyder färre trädgårdar.
Men det är inte en lite större grön plätt för var och en som gör oss lyckliga. Det är välkomnande parker. Lekplatser. Odlingslotter. Koloniområden. Grönytor med mening – inte en meningslös remsa gräsmatta mellan husen eller längs vägen. Möjlighet att ta sig ut till skog och mark, snabbt och enkelt.
Med sina många halvstora städer och närhet till natur är Skåne svårslagbart.
Gå till toppen