Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läsartext: Vi skyndar hem och tvättar händerna medan de yngre samlas på krogarna

Vilka tar egentligen ansvar? Vi som inte får träffa barn och barnbarn och känner oss som uslingar när vi smiter ut för att handla det nödvändigaste?Bild: Jessica Gow/TT
Detta är en insändare. Åsikterna är skribentens egna.
Här sitter jag, 70+, i ”frivillig” isolering för att inte inkräkta på/använda vårdplats som behövs nu för alla nyinsjuknade.
Jag lyder alla påbud. Går ut med käpp som visar hur långt 1,5 meter är, eftersom det är lätt att glömma det för folk som möter mig. Det gör att jag kan hålla den framför så fattar de. .
Likt en synskadad med käpp.
Jag slipper be om hänsyn verbalt.
Möts av glada leenden från andra äldre när jag går till mitt andningshål, det vill säga en liten koloni nära min bostad. Där kan jag må bra utan att trängas med andra. Det är en lyx jag värdesätter.
Handlar gör jag ytterst sällan, tidiga söndagsmornar när affären precis öppnar står vi några vithåriga damer och väntar på att rusa runt och greppa det viktigaste vi behöver. Vi är iförda plasthandskar och scannar varorna för att slippa kontakter.
Männen, de som är känsligast, handlar inte.
Vi skyndar hem, tvättar händerna och försöker leva så gott det går.
Som pensionär är man liksom van vid att ta hand om sig och sitt liv.
Mina snälla grannar erbjuder sig att handla men dem kan man ju inte belasta för mycket.
Men på kvällen ser jag på tv hur glada ungdomar trängs på krogar och skrattar och vill ha gruppimmunitet.
Detta som någon slags rättighet?
De räknar kallt med att få hjälp och vård om de insjuknar.
Representanterna för Folkhälsomyndigheten talar lite lamt om ”var och ens ansvar.”
Men vilka tar egentligen ansvar?
Vi som inte får träffa barn och barnbarn. Känner oss som uslingar när vi smiter ut för att handla det nödvändigaste?
Eller de som lever som vanligt och kommer att få vård eftersom vi avstår. Vi kommer säkerligen att bortprioriteras och när vi insjuknar trots alla våra försiktighetsåtgärder finns ingen vård värd namnet kvar. Slutkörd personal, slut på mediciner.
Lite cyniskt/realistiskt känns det som en ättestupa där vi som genom vårt jobb byggde upp vårt samhälle och välfärd kastas på sophögen under förklaringen ” Vi ska tänka på dessa våra svaga i samhället” Det gör man genom att sätta oss åt sidan, på vänt till en oviss framtid med vaccin som givetvis unga så kallade ”samhällsnyttiga” kommer att prioriteras till.
Ibland tänker jag att det vore bra att snabbt bli smittad, få hjälp eftersom åldersgränsen för respiratorvård snabbt sänks alltmer och det tydligen hänger mer på respektive läkares tyckande.
Jag, en aktiv relativt frisk pigg kvinna med ett rikt liv, familj, många sociala kontakter och som deltog med samhällsnyttiga insatser före covidpandemin har faktiskt ibland svårt att känna att mitt samhälle bryr sig om mig.
Jag är tyvärr inte ensam om den känslan.
Jag vore tacksam om någon kunde övertyga mig om att jag har fel.
Margareta Sjöstedt
Gå till toppen