Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Debattinlägg: ”Även framöver kan AD fria en forskare på grund av sin oförmåga att värdera bevis.”

Ingen av de sakkunniga har kommit fram till att den aktuella forskarens studier stämmer, skriver Torbjörn von Schantz, rektor för Lunds universitet.

Det inte är de sakkunnigas uppdrag att uttala sig om det förekommit fusk eller ej, skriver Torbjörn von Schantz.Bild: Johan Nilsson/TT
Detta är ett debattinlägg. Skribenterna svarar för åsikterna.
Git Claesson Pipping, förbundsdirektör för Sulf, Sveriges universitetslärare och forskare, frågar om inte lagen om anställningsskydd, las, ska gälla forskare (Aktuella frågor 10/5). Men las är just den lag som Lunds universitet följt genom att tillämpa dess §39 när det gäller att universitetet valt att avskilja en forskare från hens tjänst trots att Arbetsdomstolen, AD, dömt annorlunda.
Att Git Claesson Pipping inte förstår varför universitetet går emot AD:s dom visar om något hur märkligt domen är formulerad. Ingen, inte heller Sulfs förbundsordförande, kan i domen utläsa att universitetet presenterade sju vittnen som gav rätten sin syn på ärendet och på att forskaren kommit fram till felaktiga resultat.
Ett av vittnena var en av de sakkunniga professorerna i den utredning som universitetets nämnd för utredning av oredlighet i forskning låtit göra. Professorn som är från Karolinska institutet, är ledande inom det aktuella forskningsfältet. Hen redogjorde för sin bedömning och förklarade att resultaten var anmärkningsvärda.
En professor i matematisk statistik med stor erfarenhet av medicinskt material visade hur forskarens resultat var biologiskt orimliga. Samme professor berättade även för rätten vad ”normalfördelning” är och förklarade varför forskarens resultat inte kan räknas inom normal variation.
Ytterligare en professor visade på de felaktigheter som påpekats av de internationella sakkunniga i nämndens utredning. I vissa fall är felen så tydliga att även en lekman kan se att forskarens resultat är omöjliga. Ett vittne kunde berätta att forskaren hade ett eventuellt samarbete med industrin på gång – och därmed fanns det uppsåt att få fram ”goda” resultat att visa upp för industrin.
Bland vittnena fanns också den doktorand som anmälde forskaren, som också var doktorandens handledare. Doktoranden beskrev hur hen kom på att allt inte stod rätt till med forskarens resultat i studierna.
När misstankarna uppstått, bad doktoranden forskaren att mäta prover från samma individer som använts i ett av de aktuella experimenten, men nu avidentifierade, så att forskaren inte visste vilken experimentgrupp som proven representerade. Då fick forskaren samma osignifikanta resultat, det vill säga resultat som inte avviker från slumpen, som doktoranden. Doktorandens resultat har också utvärderats av de sakkunniga. Doktoranden och de sakkunniga fick likvärdiga resultat, vilket visar att forskarens resultat inte stämde.
Sammanlagt sju vittnesmål, som kallats från Lunds universitets sida, motsäger på olika sätt forskarens berättelse. Ändå hävdar domstolen att det inte är motbevisat att forskaren kan ha rätt.
Till saken hör att det inte är de sakkunnigas uppdrag att uttala sig om det förekommit fusk eller ej. Nämnden för utredning av oredlighet i forskning har enbart gett de sakkunniga i uppdrag att granska forskningsmaterialet utifrån sin expertkunskap, alltså om det håller rent vetenskapligt.
Enligt universitetets föreskrifter för nämndens arbete är det rektor som fattar beslut om fusk efter rekommendation från nämnden som i sin tur utgår från de sakkunnigas expertis.
Ingen av de sakkunniga har kommit fram till att forskarens studier stämmer. Tvärtom. En av de sakkunniga vittnade i AD och ordföranden i nämnden som också vittnade i rätten redogjorde för de övriga sakkunnigas expertutlåtande.
Det är allvarligt att en dom inte innehåller redovisning av de bevis som framförts. Justitieombudsmannen, JO, har också i många ärenden kritiserat domare för att de i domskälen inte redovisat hur de kommit fram till sina slutsatser, det vill säga hur de värderat bevisningen.
Lunds universitet har inte funnit någon annan råd, efter samråd med Arbetsgivarverket, än att gå emot AD:s dom och trots allt avskilja forskaren från sin tjänst med hjälp av §39 i las.
Tvärtemot vad Git Claesson Pipping verkar tro så välkomnar jag den nyordning som infördes 2020 med en nationell nämnd för oredlighet i forskning vars beslut går att överklaga i domstol. Denna nämnd är ett utmärkt steg på vägen för att öka rättssäkerheten för en forskare som fälls för fusk. Men vad hjälper det när AD även framöver kan ta sig rätten att fria en forskare på grund av sin oförmåga att värdera bevis?
Torbjörn von Schantz, rektor för Lunds universitet.
Gå till toppen