Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Så svek staten de allra svagaste

Ukon läser Åsa Mobergs och Anna Fredrikssons brandtal för psykpatienterna som glömdes bort.

Anna Fredriksson och Åsa Moberg.Bild: Olivia Borg

Anna Fredriksson och Åsa Moberg

De omöjliga – från psykiatrireform till dyr och dålig vård. Natur och Kultur.

Det har nu gått tjugofem år sedan psykiatrireformen, den nyordning som innebar att de stora mentalsjukhusen i Sverige skulle stängas. För att nämna några: Ulleråker i Uppsala, Umedalen i Umeå, Sankt Lars i Lund, S:ta Maria i Helsingborg, Sidsjön i Sundsvall, Beckomberga och Långbro i Stockholm och i Göteborg S:t Jörgen och Lillhagen (där jag själv arbetade som skötare och sedan psykolog i mer än ett decennium).
Det rörde sig om regementsliknande kolosser till byggnader uppförda i början av förra seklet och ofta belägna i vackra omgivningar några mil utanför städerna. De hade fungerat som små samhällen där patienter behandlats, alternativt kontrollerats och pacificerats, med modernitetens brutala psykiatriska behandlingsarsenal: insulinkomaterapi, långbad, lobotomi, elchocker, spännbälten, Valium, Temesta och tung neuroleptika som Nozinan och Hibernal.
Författarna och debattörerna Anna Fredriksson och Åsa Moberg benämner i sin nya bok patienterna som ”de omöjliga”, i bemärkelsen ”de som vi inte vet hur vi ska hantera”. Dessa patienter skulle nu flytta ut i samhället och hospitalen ersättas med akut- och korttidsvård, mobila team, öppenvård och lokala behandlingshem. Hur gick det? Ja, inget vidare. Det förstår man redan av författarnas underrubrik: ”från psykiatrireform till dyr och dålig vård”.
Ty det årliga miljardtillskottet från staten under åren i slutet på 90-talet tycktes försvinna i den ekonomiska krisens kommunala gluphål. Och när antalet vårdplatser minskade från 35 000 till 5 000 klarade många patienter, som ibland bott på sjukhusen i decennier, inte övergången från ett inrutat, hospitaliserat liv till eget boende, vilket alltför ofta ledde till hemlöshet, kriminalitet, självmord.
S:ta Maria sjukhus, 1935.Bild: Arkivbild
En ytterst förvirrande situation var – och är fortfarande – att huvudmannaskapet för vården fördelades mellan stat, kommun och landsting/region. Patienter hamnar regelmässigt mellan stolarna för att de i besparingsivern för den egna verksamheten bedöms på olika sätt. Som när en patient med dubbeldiagnos av missbruksvården blir bedömd som psykotisk och av psykiatrin bedömd som missbrukare.
Om allt detta och mycket, ja väldigt mycket annat, kan man läsa i Anna Fredrikssons och Åsa Mobergs grundliga men lite fragmentariska genomgång av svensk psykiatrisk vårdpolitik. Boken är som ett enormt långt och stundtals ofattbart nedslående tidningsreportage, om patienter som i kostnadseffektivitetens namn skickas mellan bedömningar och behandlingshem och nya utredningar, om fattigdom och självmordstal, om anhörigförtvivlan och usla stödboenden (ibland med kopplingar till kriminella nätverk), om meningslös och dyr institutionsvård, om överutskrivningar av psykofarmaka, om hur outbildade tjänstemän på Försäkringskassan ideligen underkänner läkarintyg, om hur normala livsproblem sjukförklaras och medicineras, om minnesförstörande ECT och åttaåringar i tvångsvård.
Stoffet har författarna hämtat från doktorsavhandlingar, riksrevisionsgranskningar, statens offentliga utredningar, rapporter från länsstyrelser och Socialstyrelsen. En rent heroisk inläsning naturligtvis med tanke på knastertorrheten i den typen av texter. Och även om författarna generellt har goda pennor och gjort sitt bästa för att förenkla och ge liv åt framställningen, med interfolierade intervjuer och fallbeskrivningar, så kvarstår frågan om varför det måste vara så erbarmligt tråkigt att läsa om psykiatri.
Det är som om byråkratins och vårdapparatens ord vill lägga en bedövande blöt filt över det rent obeskrivliga mänskliga lidande som annars skulle göra materialet rent livsfarligt. Bara dessa förkortningar som man tvingas passera igenom: SiS, HSL, SoL, HVB, LVU, LVM, LPT, L O U, LSS, SSRI , RSMH, SBU, NSPH, IPS, Ivo, SKR, NKA SIP, B M S S. Och då har jag inte ens nämnt bokstavsdiagnoserna.
Psykiatrin beskrivs som en zon av ständiga konflikter, som den mellan manliga skötare och kvinnliga sjuksköterskor, den mellan läkare och psykologer, mellan dem som ser anhöriga som en tillgång och dem som önskar separera patienten från familjestrukturer, mellan dem som förespråkar lydnad och dem som önskar dialog, mellan dem som betonar arv och dem som framhåller miljö, mellan samtalsbehandling och piller, mellan psykodynamisk terapi och KBT.
Var författarnas sympatier ligger gör boken ingen hemlighet av; de visar på positiva exempel med medicinfri psykiatri och hur statlig sponsrad psykoterapi i Tyskland och Finland på sikt innebär såväl ekonomiska besparingar som minskat lidande. Men vad Fredriksson och Moberg framför allt förespråkar och återkommer till, är vikten av ökat brukarinflytande, alltså att patienter och anhöriga själva ska bjudas in och kunna påverka sin behandling, något som länge var förbisett.
Till sist: det är en lika frustrerande som angelägen bok Fredriksson och Moberg skrivit som kommer att leda till ett fördjupat samtal om vad psykiatrisk behandling är och bör vara.
Eftersom Åsa Moberg medverkar på kultursidan gästrecenseras boken av Ulf Karl Olov Nilsson (UKON), författare och psykoanalytiker.
Gå till toppen