Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Pernilla Ström: Hur många framtider har ödelagts?

Carl Bildt och Anne Wibble, två av dem som möjliggjort krishanteringen nu.Bild: Pawel Flato/TT
Detta är en opinionstext av en fristående kolumnist. Åsikterna är skribentens egna.
Jag går genom staden och det skär i hjärtat när jag ser alla skyltar i versaler om total utförsäljning och redan tömda butikslokaler. Så många verksamheter, så många småföretag, så många drömmar och avsatta timmar som överlevt på hårt slit och små marginaler, men som nu gått i kvav.
Politikerna vräker ut likviditet i systemet – och rätt så! – men bankerna förmedlar inte vidare, trots nästan idiotsäkra statliga garantier. Stödet till dem som behöver det mest når fram för sent, om alls. Det är inga stora, spektakulära konkurser; egenföretagare, småföretagare och familjeföretag med en handfull anställda. De går under i tysthet.
Liv är liv, konstaterar kritikerna som ville ha en total nedstängning. Men också ekonomi är liv. Hur många framtider har ödelagts, hur många mänskliga tragedier ska följa efter konkurser, arbetslöshet, ofrivillig isolering och kanske livslång skuldsättning?
Samtidigt gläds jag åt nyheterna om nya stöd för att hålla ekonomin i gång, verksamheter flytande. Beloppen är hisnande, antalet miljarder nästan inte greppbara.
Jag är gammal nog att minnas 1990-talskrisen, de överhettade spekulationsåren i slutet av 1980-talet. Jag kommer ihåg hur jag passerade inte mindre än fyra nagelbutiker på min väg från Vasastan i Stockholm till jobbet i Marieberg och häpnade över att det kunde finnas efterfrågan på så många. Men jag minns också hur butiksfönstren strax senare gapade tomma, lokaler att hyra överallt, en kraschad bostadsmarknad och skenande arbetslöshet.
Då var krisen hemmagjord, nationellt begränsad – följden av egna ekonomiskpolitiska misstag och tillkortakommanden. Då hette det att det var den värsta kris som drabbat Sverige och svensk ekonomi sedan 1930-talet, en kris som inträffade högst en gång per generation. Därefter, vet vi, följde såväl it-kraschen vid millennieskiftet som finanskrisen åtta år senare. Generationerna tycks ha blivit kortare, kriserna mer frekventa, omfånget allt mer globalt.
1990-talskrisen gav upphov till en hård åtstramnings- och saneringspolitik med budgetdisciplin, utgiftstak och överskottsmål liksom viktiga reformer som en självständig riksbank, medlemskap i EU och ett nytt pensionssystem. Sverige omdanades.
Anne Wibble, dåvarande finansministern, häcklades svårt för att hon tyckte att alla skulle kunna ha en årslön på banken. Tänk om hon blivit hörsammad? Vad skulle inte en årslön på banken ha kunnat göra för alla coronadrabbade idag?
Kostnaderna för många människor var stora och kännbara. Men de beslut som fattades då lade grunden för sunda finanser, en låg statsskuld och de insatser som blivit möjliga idag.
Den historiska paradoxen är att avregleringarna och liberaliseringen av svensk ekonomi under 1990-talets första hälft nu 25 år senare har gett staten muskler att gå in och intervenera där marknaden på grund av ett virus fallerar. Vem hade trott på en sådan utveckling?
Vi bör skänka en erkänsla till de ledande politiker som gjorde den möjlig: Carl Bildt (M), Anne Wibble (FP), Ingvar Carlsson (S) och Göran Persson (S).
Gå till toppen