Statsskulden växer väsentligt framöver, förklarade riksgäldsdirektör Hans Lindblad vid en pressträff på tisdagen. Det sker visserligen från den lägsta nivån sedan 1970-talet, men de ekonomiska utsikterna kan ändå ge rysningar.

Enbart i år väntas de finanspolitiska stödåtgärderna uppgå till 213 miljarder kronor. Samtidigt väntas skatteintäkterna falla med 239 miljarder kronor jämfört med tidigare prognos.

Många minns med bävan hur skuldsättningen sköt i höjden under 1990-talskrisen och tvingade fram svår sanering. Det nationalekonomiska traumat sammanfattades av tidigare statsministern Göran Persson (S):

"Den som är satt i skuld är icke fri."

Visst syftade han på behovet av att amortera på statsskulden, men påståendet i sig har inte stämt sedan förindustriell tid. Möjligheten att låna pengar var trots allt en förutsättning för den industriella revolutionen. Kapitalackumulation, som det heter på ekonomiska, krävdes för att kunna satsa på ny teknik som var dyr men gav utsikt till god avkastning. Entreprenörer satte sig helt enkelt i skuld för att kunna öka sin ekonomiska frihet.

I grund och botten gör regeringen nu bara en statlig variant av vad industripionjärerna gjorde då: lånar och investerar för att säkra framtida inkomster. Även om statsskulden ökar med enorma belopp är det sannolikt ändå billigare än alternativet. Skatteintäkter och tillväxttal skulle bli ännu lägre utan insatser för att rädda hotade jobb och företag.

"Det är klart att det finns en smärtgräns för hur mycket statsskulden kan öka", säger finansminister Magdalena Andersson (S) i en TT-kommentar. Allt handlar om hur lång och djup coronakrisen blir.