Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Lotta Wendel: Den stora mörkläggningen ... handlar om helt rimlig patientsekretess

”Hemlighetsmakeriet” på Valltorps vårdboende – kommunal skandal eller vårdpraxis?

37 av 60 hyresgäster på vårdboendet Valltorp har smittats av covid-19 sedan 22 april och under samma period har 17 av de äldre avlidit.Bild: Sven-Erik Svensson
Det här är en kulturartikel. Analys och värderingar är skribentens egna.
Mer än hälften av de boende på Valltorp vårdboende i centrala Helsingborg har smittats av covid-19. Det som inte skulle få ske har hänt, i Helsingborg liksom i många andra städer.
På Valltorp har 17 äldre avlidit sedan den 22 april. Att dödsorsaken är covid-19 är inte känt, men jämfört med normala dödstal ligger tanken onekligen nära till hands.
Opinionens ryggradsreflexer väcks blixtsnabbt: varför har vi inte fått veta något? Pågår det en kommunal mörkläggning?
Ingen vet hur länge vi ska leva i undantagstillstånd och i brist på trygghet vill vi ha kunskap. Att äldre och människor med funktionsnedsättningar runtom oss faktiskt avlider är helt oacceptabelt. När något är uppenbart fel måste det finnas någon som är ansvarig, och i jakt på svar pekas syndabockarna ut. Att inte berätta – självklart är det något mystiskt med det. Flera debattörer, som Ann-Charlotte Marteus i Expressen, sätter begreppet patientsekretess inom citationstecken, som om det bara vore en schablonmässig ursäkt för att få ägna sig åt hemlighetsmakeri.
Men hur fungerar patientsekretessen egentligen?
Det finns ingen allmän informationsskyldighet att upplysa om vilka sjukdomar som människor på särskilda boenden har. I själva verket har kommuner och vårdföretag goda skäl att inte berätta vilka som är drabbade. De boende är skyddade av stark sekretess. Det gäller inte bara konkreta uppgifter om sjukdom som direkt kan knytas till enskilda individer. Tystnadsplikten ska också skydda enskilda mot vad som kallas för bakvägsidentifiering. Bakvägsidentifiering innebär att uppgifter lämnas som i kombination med varandra eller med annat som är känt kan användas för att identifiera en person. Anonymiseringen blir då en chimär.
Idag talar man snarare om pseudonymisering än anonymisering när uppgifter avidentifieras. De verkliga människorna bakom några namnlösa sakuppgifter finns ofta bara en googling bort.
De som sitter på uppgifterna måste hela tiden väga målet att vara öppen och bygga förtroende hos allmänheten mot enskildas rätt till en personlig integritet. Allmänna uppgifter halkar lätt ner på personnivå. Hur mycket kan man berätta innan man bryter mot sekretessen? I ett beslut från kammarrätten i Göteborg från den 6 maj gjorde domstolen en sådan avvägning. En man ville här ta del av uppgifter om hur många personer som hade fått covid-19 i Skåne, uppdelat på kommun och stadsdel. Kammarrätten bedömde att gränsen för att enskilda skulle identifieras kunde dras vid uppgifter om i vilken kommun och ort som berörda personer bor i.
Många tycks ha en åsikt i dessa frågor. Men det kan vara en god idé att sätta sig in i vilka regler som gäller, innan man slår på den största trumman. Skandalen är att de som behöver vår allra bästa omsorg inte har skyddats. Det hänger samman med politiska prioriteringar, resursfördelning och den låga status som utmärker kvinnodominerat vård- och omsorgsarbete.
Att vi inte omedelbart får reda på vilka som drabbats behöver inte vara uttryck för något mörkläggande eller någon stor konspiration. Det kan tvärtom vara ett tecken på att något fortfarande fungerar i dessa tider, när allting annat svajar.
Lotta Wendel är universitetsadjunkt och forskar och undervisar i medicinsk rätt.
Gå till toppen