Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Rakel Chukri: Anders Tegnell ska inte behöva prata om sin döda mamma

Allmänheten ska inte ha fritt tillträde till Anders Tegnells känsloliv, skriver Rakel Chukri, som lyssnat till en påträngande intim söndagsintervju.

Statsepidemiolog Anders Tegnell.Bild: Claudio Bresciani/TT
Det här är en kulturartikel. Analys och värderingar är skribentens egna.
Besattheten av Anders Tegnells person verkar inte minska. Tvärtom. Det finns många som tror att de kan sköta hans jobb bättre. Ett mer obehagligt fenomen är dock alla hobbypsykologer som analyserar Tegnell och tjatar om att han är fyrkantig och saknar empati. Längst gick nog journalisten Erik Augustin Palm när han i den amerikanska tidskriften Slate hävdade att Tegnell uppvisade en ”lobotomerad likgiltighet” inför alla döda. Men en gräns passerades även i Söndagsintervjun i P1 när journalisten Martin Wicklin tog sig friheten att utvärdera Tegnells svar på en högst privat fråga.
Tjugo minuter in i programmet kom samtalet in på att Anders Tegnells biologiska mor dog i cancer när han var i tonåren. Martin Wicklin sa att det måste ha varit omtumlande. Tegnell svarade: ”Ja, jo, absolut.”
På det följde den obligatoriska följdfrågan: Hur tror du att det har påverkat dig? Det hördes en lång suck från Tegnell innan han sa: ”Med risk för att låta cynisk, kanske inte så jättemycket ändå.” Han berättade att fadern gifte om sig senare och att styvmamman blev en väldigt viktig vuxen person i hans liv.
Wicklin var uppenbart inte nöjd med svaret och växlade därför upp: Det måste väl ändå ha varit existentiellt omskakande att förlora sin mamma i den åldern? Tegnell pausade och förklarade sedan att ”Ja, det var det ju”, men att de som familj fick en ny trygg miljö och konstellation och därmed kunde gå vidare.
Det var då det hände. Martin Wicklin tog upp att Anders Tegnell uppfattades som ”rak och rationell” i sin yrkesroll och att han lät likadan när han pratade om en sådan ”känslomässigt svår sak som att förlora sin mor”.
Det är en häpnadsväckande sammanblandning av en persons professionella och privata liv. Jag skulle tro att de flesta människor har svårt att prata om en förälders död i riksmedierna. Det faktum att Tegnell är känd på grund av en pandemi innebär inte att allmänheten har fritt tillträde till hans barndom. Journalister borde tänka sig för både en och två gånger innan de sätter etiketter på hur en vuxen person formulerar sig om sina närmaste relationer.
En bekant hävdade att den typen av frågor hör till Söndagsintervjuns koncept, men det finns en avgörande skillnad mellan att vara en inkännande reporter och att agera låtsaskompis. Samma kletighet hördes i Söndagsintervjun med Isabella Löwengrip för en vecka sedan när hon sa att hon förmodligen inte skulle bli så gammal. ”Säg inte så”, reagerade Martin Wicklin. Det är en påträngande intimitet att ge henne anvisningar om hur hon bör uttrycka sig.
Det är ingen nyhet att offentliga personer förväntas lämna ut sina trauman men det har dessvärre gått inflation i intervjuer som mer liknar terapisessioner. Man får aldrig glömma bort maktaspekten: När känner sig någon tvingad att berätta mer än vad den hade tänkt sig? Och vilken rörelsefrihet har intervjupersoner när de pressas till att prata om hjärta och smärta?
Anders Tegnell sa till slut i Söndagsintervjun i P1 att han pratat om moderns död genom åren med sina syskon. Han nämnde även att det var annorlunda förr: ”Man pratade inte så mycket om sådant här.”
Man kan tänka att han är en vuxen person som kan vägra att besvara vissa frågor. Men lyssnaren lämnades med en gnagande känsla av att Tegnell pressades in i ett hörn och utkrävdes ett svar som svarade mot journalistens förväntning. För vem vill få sitt känsloliv stämplat som ”rakt och rationellt” i riksradion?
Gå till toppen