Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läsartext: Vi har så bråttom att vi inte ens hinner njuta av utsikten utanför tågfönstret

Jag är ju inte värdelös för att jag står kvar på perrongen och andas lite extra. Att jag får skriva in en break i tidtabellen och fundera över varför jag alltid jäktar, både till, på och av tåget. Det skriver Paula Barte.Bild: Johan Nilsson / TT
Detta är en insändare. Åsikterna är skribentens egna.
Tingelingelingetåget har slutat gå ut i vida världen. Det står still på stationen. Ekonomin rämnar när ingen behöver skyffla koks, när ingen klipper biljetter, ingen häller upp kaffe i restaurangvagnen. Så mycket står på spel när inga passagerare längre är på väg till jobb, när konduktören får i uppgift att städa toaletterna för femtielfte gången och lokföraren tar sig ännu en lur i en av sovkupéerna. När inga tåg längre tar sig över landsgränser blir ekonomin drabbad. Inga tåg och inga flyg, båtar, lastbilar. Inga fordon och inga resenärer. Ingen import och ingen export.
När ekonomin blir drabbad, drabbas människor. Allt det där vet vi och allt det där fasar vi över. Likt depressionen tidigt 1900-tal, likt världskrigen, likt tsunamis och naturkatastrofer så kommer vi att känna av efterdyningarna av den här pandemin. När vi befinner oss mitt i stormens öga påverkas vi i olika grad och på olika sätt. För vissa människor är ett uteblivet frisörbesök till förtret, när luggen växt sig för lång. För någon annan innebär det att man inte har mat att ge sina barn. För en tredje innebär det att tvingas säga farväl till någon man älskar, som dör i sviterna av denna vidriga sjukdom. För ytterligare någon innebär det ett stort psykiskt lidande. Allt handlar kanske om olika perspektiv.
Men kanske att det medför något annat också, åtminstone här i västvärlden. För oss passagerare som vanligtvis blir irriterade över att stå stilla när det kommer ett mötande tåg. Trots att vi kanske inte har så mycket att skynda till så skyndar vi. Vi sitter i första klass och klagar över tid och rum, över våra möjligheter att alltid kunna vara på väg någonstans men behöva stanna upp en sekund men inser inte vilken frihet det innebär. Det är som om det är nedärvt, en del av vår genetiska make-up. Vi har så bråttom att vi inte ens hinner njuta av utsikten utanför tågfönstret, istället fixerar vi tavlan med nästkommande stationsnamn och förbannar att vi måste stå still i tre minuter, oproduktiva och meningslösa.
Jag är gärna meningslös ett tag, om meningslös innebär att jag inte har ett mål för stunden. Jag är ju inte värdelös för att jag står kvar på perrongen och andas lite extra. Att jag får skriva in en break i tidtabellen och fundera över varför jag alltid jäktar, både till, på och av tåget. Jag kan ju tänka det, trots att jag samtidigt är smärtsamt medveten om hur mycket människor lider just nu och på så många olika sätt. Jag har parallella spår i hjärnan, två olika tankebanor.
Jag vet självklart att jag är privilegierad som över huvud taget har råd att tänka så här. Rik på både tid, möjligheter, resurser. Men det ena utesluter inte det andra. Det handlar inte om att rulla tummarna medan IVA-personalen går in i väggen, medan människor dör, medan viruset skördar offer världen över.
Det handlar snarare om det motsatta. Om att fundera över vad vi har och vad vi tagit för givet. Att uppskatta att vi tänker och presterar och drömmer i så stor skala att vi glömmer bort att se det lilla. Att vi glömmer bort att många människor inte har råd att ta tåget, inte kan korsa en gräns, inte har tid att stressa för att jaga framgång, då de har fullt upp med att överleva. Kanske att vi kan ändra på det nu, bygga längre räls, nå ut till fler människor och stå still de där minutrarna det tar att vänta in ett mötande tåg.
Gå till toppen