Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läsarbrev om äldreomsorgen

Detta är ett läsarbrev. Åsikterna är skribentens egna.
Reglera äldreomsorgen.
I dessa tider av coronakris hör vi detta ord flera gånger om dagen - och alltid i samband med Folkhälsomyndighetens dagliga presskonferenser. Jag ifrågasätter om termen äldreboende är en adekvat benämning.
I andra europeiska länder jag känner till betyder äldreboende just ett boende för äldre, något i stil med det som fanns i Sverige fram till ”ädelreformen” 1992 (som inte alls förtjänar den vackra beteckningen ädel). Dessa boenden fanns före nittiotalskrisen och kallades pensionärshem. Det är en boendeform som efterfrågas av många gamla som skulle föredra ett gemenskapsboende framför ensamheten i den egna lägenheten med blixtsnabba besök av hemtjänsten.
Den som i Belgien eller Danmark bor på ett äldreboende är oftast en människa som är 70+, kanske änka eller änkling, som valt att istället för att bo kvar i sin gamla bostad vill bo tillsammans med andra i samma livssituation. Ett sätt att undvika ensamhet och isolering.
Ett svenskt äldreboende är snarare ett sjukhem, dit alla boende kommit efter ansökan och prövning av socialnämnden. Nästan samtliga har en eller flera diagnoser, ofta en demenssjukdom. Dessa institutioner har dessutom – om de drivs av privata utförare, ofta aktiebolag – blivit utsatta för de allehanda hårdhänta besparingar. För mig har det alltid varit obegripligt hur ett börsnoterat företag kan tjäna pengar på gamla och sjuka människor på annat sätt än genom att dra ner på personal och utrustning. Konsekvenserna inom äldreomsorgen av nyliberalismens förtjusning i timanställningar, just in time och new public management (utmärkta metoder för tillverkningsindustrin) har nu blivit uppenbara för alla.
Om något gott kommer ut av krisen är det förhoppningsvis insikten att äldreomsorgen måste bli lagreglerad, precis som barnomsorgen blev för 40 år sedan. Det skulle innebära krav på utbildad personal med fasta anställningar. Med en sådan ordning hade förmodligen alla dessa tragiska dödsfall på våra äldreboenden kunnat undvikas.
Lena Hellsten
På bekostnad av gamlingar.
Tidningen har i flera nyhetsartiklar och ledare belyst hur många inom åldringsvården som fallit offer för covid-19. I nuläget har 50 procent av dödsfallen inträffat på äldreboenden, ytterligare 25 procent kopplade till hemtjänsten. Drygt 2 000 personer. Förfärliga siffror som får samtliga politiska partier att tala för bättre villkor. Det är bra, ty just äldreomsorgen har successivt bantats de senaste 20 åren. Men kommer det att bli bättre? Med all respekt för de positiva utfästelserna tror jag att det blir business as usual efter corona. Skälen är två:
För det första har vi fyra helborgerliga partier (M, C, L och KD) med en livsnerv för sänkta skatter. Lägg till två halvborgerliga (SD och S) som inte kämpar alltför hårt för ökade skatteintäkter. Förutsättningarna för ökade statliga medel till äldre är alltså små.
Om skattedörren är stängd så återstår omprioriteringar inom välfärden. Frågan är vad som får stryka på foten: skolan, kulturen, sjukvården, migrationen, polisen, näringslivet, försvaret, miljön?
Vilket det än blir så påverkas den stora väljargrupp som marginellt drabbats negativt av corona. Ytterst få mellan 20 och 60 år har ju avlidit av viruset. Kommer denna grupp - inte sällan krävande - att acceptera att just deras välfärdsbit bantas på bekostnad av gamlingarna? Tveksamt.
Per Strandell
Gå till toppen