Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Martin Severinson: Mitt Höganäs kryllar av hjältar

Filosofen Martin Severinson skriver om fenomenet hjältar – som plötsligt finns överallt.

Hjälte ... som bara gör sitt jobb?Bild: Mikael Fritzon/TT
Det här är en kulturartikel. Analys och värderingar är skribentens egna.
”Varje kris har sina hjältar” (DN)
”Låt oss få göra romantiska hjältar av epidemiologerna” (GP)
”Måns Zelmerlöws rörande hyllning till coronakämparna” (Expressen)
Vad handlar allt prat om hjältar om nuförtiden? Sjukvårdspersonalen, som alla dagar fram till viruset nådde hit räddade oss och tog hand om våra problem, hamnade i det mediala strålkastarljuset och blev hjälteförklarade. I min roll som gymnasielärare ser jag i dessa sista dagar innan avgångsbetyget sätts, så kallade stor- och hjältedåd dugga tätt i såväl elev- som lärarled.
Researrangörer som kompenserar sina kunder för inställda upplevelser. Kaféer som anordnar swishkampanjer till förmån för sjukvårdspersonal. Och i min egen kommun Höganäs ser jag större matbutiker solidariskt avstå från vinster för att de mindre handlarna i byn ska ges en chans – och hur vänner och bekanta köper biocheckar för att vår lokala Sagabiografen ska överleva den temporära nedstängningen. Hundratals privatpersoner sluter upp till Volontärcentrum i regionen, för att hjälpa ”sjuttioplussare” i deras karantäntillvaro.
Alla är de hjältar i mångas ögon, men har något i grunden förändrats? Det som är rena omsorgshandlingar definieras nu som hjältedåd. Två ambulansförare i riksmedierna ville föra fram precis det: ”Allt är som vanligt – vi är här för att rädda människor”.
Har vi i vår syn på individens rätt och egen lycka helt tappat tron på att det gemensamma är något annat än fiktion eller om det sker – är ett hjältedåd? Har vi glömt bort att det som tar form i vår värld beror på det gemensammas omsorg och inte dess motsats – en lyckad ”self-made-man”, den fullbordade egoisten? Varför skulle det annars vara så svårt att komma tillrätta med miljön, fattigdomen eller gängkriminaliteten? Om det inte vore att vi lämnat över tanken på att hjältar ska komma till vår undsättning. Den dagliga omsorgspraktikens lag har förpassats till det personliga och kollektiva minnets arkiv. Tills nu?
En av mina studenter utbrast lättat efter fullbordad och godkänd prövning: ”Tack för att ni inte gav upp på mig!”, varpå jag svarade ”Är du inte klok, du ska leva 70 år till, det är allt för tidigt att ge upp på dig”. Själva tanken på att det är möjligt att göra skillnad och det faktum att denna skillnad tämligen enkelt går att genomföra är en daglig praktik i vårt avlånga land. Hur omöjlig den tanken kanske kan verka och framstå för en del.
Den är dessutom varken naiv eller romantisk – den är nödvändig.
Låt oss för all del kalla oss alla för hjältar en stund i krisens timma. Tanken kan säkert hjälpa både enskild och samhället i stort. Men använd inflationen kring begreppet till att skaka liv i din känsla av att du i din dagliga praktik kan göra skillnad för en annan. Inse det lönlösa i att vänta på hjältar och omfamna det faktum att vi – de drömmande homo sapiens – vilken dag som helst kan göra den skillnad som krävs ... och i praktiken redan gör det.
Gå till toppen