Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Heidi Avellan: Ett land, ett språk – och flera.

Nina Wähä lyfter iBild: Janerik Henriksson/TT
Detta är en opinionstext från ledarredaktionen. HDs hållning är oberoende liberal.
I sanden på stranden satt en kvinna från byn, en kvinna som jag alltid talat svenska med. Fast också hon kommer från Finland. Men på hennes fråga om hur det var att bada nu, svarade jag ändå "virkistävää". Uppfriskande.
Liksom lite på skoj – sanningen är att det var smärtsamt kallt.
Då bytte hon språk, uppenbart glad över att få tala finska.
Jag svarade på finska, glad över att ha kvar ett språk som jag lärt mig med så stor möda. Och odlat väldigt lite sedan jag flyttade till Sverige, särskilt efter korrespondenttillvaron i Stockholm, där fanns finska kolleger och diplomater.
Det visade sig att hon är lärare i finska och hon undrade följaktligen om mina barn får finskundervisning.
Nej, det får de inte, det hade känts konstlat. Finska är inte mitt språk. Men jag vet att det hade gagnat dem: forskningen visar att barn som lär sig två språk blir smartare – att lära sig två språk samtidigt är intensivt för hjärnan.
Det har nu gått tjugo år sedan finska, meänkieli, samiska, jiddish och romani fick status som nationella minoritetsspråk i Sverige; det svenska teckenspråket har för övrigt också en särskild status.
Det är värt att fira.
Det gör Sverige rikare. Och kulturen, litteraturen; tänk bara på språkliga nyskapare som Nina Wähä och Mikael Niemi.
Hur mycket det egna språket betyder vet jag, som vuxit upp som finlandssvensk. Alltså född i Finland –  landet där man, för att citera Bertolt Brecht, tiger på två språk – med svenska som modersmål.
Visst var det knepigt att lära sig finska och visst kände jag mig ibland lite bakbunden av att min finska inte var perfekt. Men att få växa upp i den svenska bubblan gjorde min svenska självklar.
Och även om minoritetsspråken i Sverige inte har samma starka ställning i Sverige som svenskan i det officiellt tvåspråkiga Finland så har de nu en uttalad ställning.
En bekräftelse på att de hör hemma.
Att mina barn skulle lära sig finska i skolan är likafullt en främmande tanke. Jag växte upp som en minoritet i ett land där somliga krävde att jag skulle tiga på svenska men tala finska, Suomessa puhutaan suomea, och har ingen lust att axla en ny minoritetsstatus här i Sverige.
Jag är bara tacksam över att leva i ett land med människor – och språk – från hela världen. Det är en rikedom. En extra bonus vore att alla också kunde tala svenska som gemensamt språk.
För det går att lära sig två språk. Minst.
Gå till toppen