Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Maja Lee Langvad: Danmark klarar inte av att sörja en brun författare

Efter poeten Yahya Hassans död rasar debatten om hur han ska bli ihågkommen. Den hyllade danska författaren Maja Lee Langvad frågar sig om bilden av ”blatten” nu suddas ut för att han ska kunna tas upp i landets litterära kanon.

Yahya Hassan, dansk poet, dog den 29 april. Han blev 24 år.Bild: Jacob Ehrbahn
Det här är en kulturartikel. Analys och värderingar är skribentens egna.
Jag blev både chockad och ledsen av beskedet om Yahya Hassans död. En ung, brun poet, vars dikter jag har läst för dess språkliga lekar och för att de berättar om en nästan omöjlig identitet. Och inte minst för att dikterna har hjälpt mig att fundera över bruna författares villkor i Danmark. Hans dikter bidrog till den vithetsdebatt som ägde rum 2014, som förutom vithet handlade om döda vinklar och representation i den litterära miljön. Med Hassans död har debatten rivits upp igen och efter att jag kommit över chocken, tänkte jag: ”Fuck, nu är vi en mindre!”
Varje år på bokförlaget Gyldendals höstmottagning räknar jag hur många bruna författare som är närvarande, och jag kan lugnt tala om att vi inte är många. Om Hassan själv ansåg sig vara en del av det ”vi” jag nu inkluderar honom i vet jag inte, men jag kan inte sluta fundera på om det gjort skillnad om det funnits fler i den litterära miljön som såg ut som han. Om han skulle ha känt sig bekvämare i de litterära salongerna eller på Forfatterskolen när han gick där. Om avståndet mellan de två skilda världar han befann sig i skulle ha varit mer överkomligt. I Danmarks Radio berättar tidningsredaktören och författaren Martin Krasnik om hur Hassan stod med benen i två olika världar och vilken tur Krasnik haft som fått träffa honom just då. I stället för att känna sig lyckosam skulle man kunna fråga sig hur man bäst hjälper en brun man från underklassen att inte känna sig splittrad mellan två världar i det ögonblick han ger ut en diktsamling.
Jag skriver inte det här i första hand för att försöka förstå hur det kom sig att Hassan dog, utan snarare av omsorg om de bruna författare som kommer efter honom. Somliga kommer att söka en litterär samhörighet med andra bruna författare, medan andra kommer att värja sig mot att skrivas in i ett gemensamt ”vi”. Under alla omständigheter är man som brun författare underkastad vissa villkor som man inte själv har ställt upp, utan som kommer från det vita majoritetssamhället. För det är mycket möjligt att Hassan var ett unikum i dansk litteratur, men det är inte de villkor under vilka han skrev och blev publicerad, och i stället för att berätta ännu en anekdot om honom föredrar jag att tala om de villkor som gäller för bruna författare.
Maja Lee Langvad (född 1980) är en av Danmarks mest hyllade författare. På svenska har hon gett ut ”Hon är arg” på Albert Bonniers förlag och ”Dagar med galopperande hjärtklappning” på Ellerströms.Bild: Isak Hoffmeyer
Oavsett om man lyckas bli så framgångsrik som Hassan blev eller om man upplever sig vara osynliggjord, går det inte att bortse ifrån den kontext man skriver i, det kunde inte heller han. Att han blev så framgångsrik beror delvis på att hans poesi passade osedvanligt väl in i medelklassens fantasi om den muslimska underklassen. Trots att dikterna även handlar om att bli sviken av samhällets välfärdssystem, var det hans kritik av våldet och hyckleriet i den muslimska underklassen som gång på gång framhävdes i media. Journalisterna stod i kö för att återge en historia som legitimerades av att den kom från någon som upplevt den med sin egen kropp. Hassan sa precis det som medelklassen ville höra, men som den inte själv kunde yttra utan att anklagas för rasism. Han blev en tacksam representant för den muslimska underklassen och fadersgestalten i hans dikter utnämndes till representant för alla muslimska fäder.
När jag började skriva "HON ÄR ARG. Ett vittnesmål om transnationell adoption" år 2007, fanns det ingen adoptionskritisk debatt i offentligheten på samma sätt som det gör idag. Därför beslöt jag mig för att förse boken med en notapparat så att det skulle finnas belägg för den kritik jag riktade mot det transnationella adoptionssystemet. Jag valde dessutom att skriva om boken från ett personligt till ett kollektivt vittnesmål. Genom andra konstnärer som är adopterade från Korea har jag uppmärksammats på att verk som förhåller sig kritiska till transnationell adoption och därmed även till vita privilegier, avfärdas under förevändning att konstnären har personliga problem, att hon måste ha tagit skada eller ha haft anknytningssvårigheter. Genom att skriva boken som ett kollektivt vittnesbörd ville jag undvika att den reducerades till en personlig historia och att fokus förflyttades från den strukturella kritik jag framför.
I Hassans fall blev alltså de personliga erfarenheter han skrev om generaliserade, medan jag å min sida försökte undvika att de kollektiva erfarenheter jag skrev om tolkades som personliga. I båda fallen tjänade tolkningarna till att stärka och rättfärdiga det vita majoritetssamhället. Vad som vid en första anblick sett ut att vara två motsatta strategier tjänade i slutändan samma syfte.
När jag har varit ute och pratat om mina böcker på litteraturfestivaler, bibliotek, skolor med mera får jag ofta frågan: ”Men hur är det då med alla de adopterade som är tacksamma över att vara adopterade?” Underförstått att inte alla adopterade är lika arga eller är kritiska mot transnationell adoption som du. Trots att kritiken understöds av fakta uttrycker frågan ett indirekt tvivel på sanningshalten i min bok och om det ger mening att säga någonting generellt om transnationell adoption genom den. Jag vet inte hur många gånger jag har svarat att det enligt mitt sätt att se på saken inte handlar om huruvida man är tacksam eller inte över att vara adopterad, utan om de maktstrukturer som det transnationella adoptionssystemet vilar på.
Samtidigt blev Hassan hyllad av det övervägande vita kulturetablissemanget, för sitt mod att berätta sanningen om den muslimska underklassen, utan att någon tvivlar på sanningshalten i hans dikter. De blir utan vidare lästa som ett vittnesbörd även om det inte står annat än ”dikter” på bokomslaget. I samband med att min egen bok gavs ut, funderade jag både en och två gånger över genrebeteckning och valde i samråd med min redaktör att ge boken dess undertitel, ”Ett vittnesmål om transnationell adoption”, helt enkelt för att understryka sanningshalten i det.
Medan somliga bruna författare använder sig av litterära strategier antingen för att främja, tillmötesgå eller om inte annat motverka vissa tolkningar av deras böcker och personer, valde Hassan en annan strategi. Han utsatte sig själv och sina dikter för att användas i diverse politiska syften. Därför håller jag inte riktigt med när kulturetablissemanget säger att han inte lät sig begränsas, för det var precis det han gjorde med den strategi han valde. Det kom att stå honom dyrt. I dikten ”SKRUVSTÄD” i "Yahya Hassan 2" står det: ”JAG HÅLLER PÅ ATT BLI KROSSAD MELLAN TVÅ MAKTSTRUKTURER/ EN SOM VERKAR UPPIFRÅN OCH NER/ OCH EN SOM VERKAR NERIFRÅN OCH UPP/ JAG STRETAR EMOT MED ARMAR OCH BEN”.
Kulturetablissemanget tolkade Hassans strategi som ett uttryck för att han var en modig och fri individ som gjorde och sa det som passade honom. I det narrativet blir han upphöjd till någonting märkvärdigt, han görs till ett konstnärligt geni som inte låter sig definieras av någon eller något. Den romantiska föreställningen om konstnärsgeniet flyttar fokus bort från de förtryckande strukturer i samhället som dikten ”SKRUVSTÄD” handlar om, förutom att den springer ur en liberal idé om den fria individen som kan göra vad hon vill. Samtidigt lämnar föreställningen inte utrymme för mer ambivalenta känslor, som vissa nog kan ha.
På Danmarks Radios förstasida berättar fyra unga författare om den betydelse Hassan har haft för dem och för litteraturen och samhället i stort. Några av dem pekar på den betydelse han har haft för dem med minoritetsbakgrund, men varför intervjuar man inte någon med minoritetsbakgrund i stället för fyra vita författare? Varför låter man inte några bruna författare uttala sig om de villkor de skriver och publiceras under i stället för att låta ännu en vit kulturperson skriva en nekrolog över Hassan?
Det var en välkommen överraskning att läsa i tidningen Information om vilken betydelse hans poesi har haft för författarna Nilgün Erdem och Ahmad Mahmoud, men om kulturetablissemanget verkligen intresserar sig för en mångfald röster, vilket de gärna påstår att de gör, bör de erbjuda utrymme även åt de mer ambivalenta rösterna. I Kristianstadsbladet skriver poeten Segal Mohamed om Yahya Hassan:
Jag hatade det
Att den yttre blicken blev bekräftad av dig
Hur du hyllades för ditt mod
För att du sålde din skam
(…)
Dina ord var aldrig hem för mig Yahya
Ändå kunde jag inte slita mig från dem
Att mer ambivalenta röster lämnas utanför samtalet är anslående, liksom den våldsamma kritiken av Athena Farrokhzads nekrolog i Dagens Nyheter. Kritiken går bland annat ut på att Farrokhzad använder Hassan i sin egen politiska agenda, men det vore på sin plats att fråga sig om inte kulturetablissemanget gör samma sak när de gång på gång förknippar honom med vita författare som Michael Strunge, Rudolf Broby-Johansen och Vita Andersen? Jag avfärdar inte att Hassan har gemensamma nämnare med dem och att jämförelsen är helt på sin plats. Det som förvånar mig är att så gott som ingen jämför honom med andra bruna författare? Om det är för att det inte finns några bruna författare i den danska litterära kanon, kan man då inte tänka sig att snegla utanför landets gränser? Som bekant betecknade Hassan sig själv som statslös palestinier med danskt pass. I Sverige finns exempelvis den palestinske poeten Ghayath Almadhoun liksom Johannes Anyuru och Jonas Hassen Khemiri, som båda är översatta till danska.
Det har många gånger betonats att Hassan var en dansk poet, nu när kulturetablissemanget har bråttom att cementera hans plats i den danska litteraturhistorien, till skillnad från när han debuterade, då han kallades för invandrarpoet och ghettopoet. I Danmark är danskhet och vithet tätt förbundna, varför tanken ligger snubblande nära att det är avgörande för kulturetablissemanget att jämföra honom med vita författare för att på så sätt göra honom mer dansk så att han kan bli upptagen i den litterära kanon. I slutändan säger det mer om den litterära kanon än om någonting annat att Hassan kan bli upptagen i den först när ”blatten” suddats ut.
Hassans död har påverkat många av oss på olika sätt. Ändå är det inte alla former av sorg som får plats i offentligheten. Den sorg man kan känna över att en brun poet är död, att en brun människa är död, har sopats under mattan i danska medier. Det är därför jag upplever medierna som exkluderande. När kulturetablissemanget begråter hans bråda död och hans stora talang som utsläckts allt för tidigt utan att nämna ett ord om de villkor som bruna författare skriver under och de konsekvenser skrivandet får för bruna författare, blir det omöjligt för mig att ta del i sorgen. Den sorgen blir deras sorg, medan min egen sorg blir någonting jag inte kan dela med dem, utan först och främst delar med mina bruna vänner och kolleger.
Översättning: Helena Boberg. Texten har tidigare publicerats i den danska tidningen Information.
Gå till toppen