Coronakrisen har påverkat och begränsat tillvaron för de allra flesta. Samtidigt samlas människor över hela världen på gatorna under parollen Black Lives Matter.

Vilken väg ska samhället gå efter krisen? Framåt med hoppfullhet som ledstjärna eller bakåt för att tillmötesgå många människors nostalgiska längtan efter ett förflutet som egentligen aldrig har funnits?

Den senaste tidens demonstrationer visar att politik görs lika mycket på gator och torg som innanför parlamentens väggar.

Den kris som det nya coronaviruset orsakat slår olika hårt mot olika grupper i samhället och underblåser spänningar och konfliktlinjer som fanns redan tidigare.

Svaret är inte att sätta in militär eller att skicka polis med pepparspray mot demonstranter.

Och lösningen är varken att förringa krisens effekter eller blunda för hur vardagen har förändrats i olika delar av världen. Den är att formulera visioner som knyter an till individuella erfarenheter av lidande och förtryck.

I vår nya bok Nostalgia and Hope: Intersections between Politics of Culture, Welfare and Migration utforskar en rad skribenter hur migrationspolitik påverkar europeiska samhällen under 2000-talet. Boken visar hur européers egna erfarenheter och upplevelser i vardagen knyts samman i två olika större berättelser om vår tid:

Den ena är en berättelse om nostalgi. Den tar sin utgångspunkt i att man tillhör en unik kultur. Huvudparollen lyder ”Vårt folk tillhör vår nation”. Att människor är kulturellt lika varandra ses som en förutsättning för samhörighet och samhällets fortlevnad.

Men strävan efter att vara unik kan ta sig farliga, destruktiva uttryck. Det som var extremt igår riskerar bli normalt idag. På flera håll i världen är politiska budskap och retorik, som för några år sedan ansågs extrema, nu normaliserade.

Den andra är en berättelse om hopp. Den tar sin utgångspunkt i kamp för människors lika värde, för planetens överlevnad och för att ingen ska behöva utstå våld. Kampen förs i det egna samhället och över geografiska gränser. Protesterna mot rasism förs på gatorna i USA och Europa och på andra håll.

De här båda berättelserna, om nostalgi och om hopp, lever och frodas samtidigt. Bakåtsträvande och framåtsyftande rörelser växer i och utanför partipolitiken.

Den högerextrema organisationen Pegida i Tyskland är ett exempel på en rörelse som odlar gemenskap på en nostalgisk grund.

En berättelse om hopp finns i Danmark där en progressiv politik bedrivs i lokala sammanslutningar utanför den konventionella partipolitiken. Här är nätverket Venligeboeerne ett exempel.

I Helsingfors bedriver asylsökande politisk aktivism genom att bland annat ordna sittande demonstrationer på gatorna och i Rumänien kämpar feministiska nätverk på gatunivå för social rättvisa.

Före pandemin märktes splittringen i världen i en explosionsartad framväxt av högerpopulistiska partier och extremistiska rörelser, samtidigt som en enorm internationell ökning av klimatengagemanget ägde rum. Fridays for future med Greta Thunberg som nav har samlat miljoner människor världen över.

Nu känner många människor oro för hur framtiden ska gestalta sig. Men allt kommer inte att gå åt helvete.

Politiker bör varken förakta eller avfärda oron, utan istället utgå från den för att formulera progressiva politiska visioner som konkretiserar människors drömmar om en bättre värld att leva i. Det nya normala ligger framför oss och går att påverka.

Anders Hellström, docent i statsvetenskap och verksam som forskare vid det migrationspolitiska forskningscentret MIM vid Malmö universitet.

Cristian Norocel, biträdande lektor i genusvetenskapvid Lunds universitet, samt forskare vid Université Libre de Bruxelles.

Martin Bak Jørgensen, lektor imigrationsstudier vid Ålborgs universitet.