Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Englund skildrar 1960-talet via ett sexmord

Efter att ha skildrat krigets mörker har Peter Englund nu skrivit om sexmordet på en ung kvinna i Hökarängen. Med sin nya bok ”Söndagsvägen” skiftar han genre och epok. – Det är definitivt en rörelse ut ur trygghetszonen, säger han.

"Jag har något slags stegrat krav på mig själv. Jag tror det handlar om att för att jag ska roligt måste det vara något som förändras", säger Peter Englund.Bild: Fredrik Sandberg/TT
Peter Englund har i regel svårt för deckare: ”I ingen annan genre är glappet mellan verkligheten och det som man utger vara verklighet så stort”, framhåller han. Däremot läser han ibland böcker om verkliga brott, även om det mesta ”inte är vidare upphetsande”.
Både som historiker och författare utgår han från det faktiska. Varje bok är ett slit och ett vågspel och varje gång frågar han sig om det blir några fler. Ändå är spisen i arbetslägenheten i Uppsala fylld av obrutna exemplar ur hans rika produktion. Till och med ugnen är bokupplag – här lagas ingen mat. Sommarens hemliga Nobelprisläsning har han städat undan inför vårt besök.
Med sin nya bok, ”Söndagsvägen” ville han ge sig in i en för honom ny genre, ”true crime”. Samtidigt har han sökt efter sprickorna i ett 1960-tal dolt både av hans egen tendens att förgylla barndomssåren, tycker han, och av de romantiska dimridåer som han menar omger decenniet generellt. Men var det verkligen nödvändigt att utgå från det värsta: ett sexmord på en ung kvinna, en djup tragedi även för hennes närmaste?
– Jag hittade ett brott, säger Peter Englund som precis som när han skrev sin biografi om drottning Kristina ville greppa något större.
– Det kan vara ett sätt att ta sig in i en tid, lite underifrån och få syn på saker som du annars inte ser, också litterärt kan du nå rätt långt, jag säger bara Truman Capote.
TT: Var du inte rädd för att bli för snaskig?
– Jo, absolut. Det var ju en risk som jag kände redan från början, jag har givetvis inte tagit med allt. Jag har velat avhålla mig från det och inte bli för kladdig.
– Det uppstår alltid ett tomrum i mitten av sådana här skildringar. Den som är förutsättningen för berättelsen, alltså offret, är den enda som inte kan tala.
Eva Marianne Granell blev 18 år. ”Kickan” som hon kallades, var förlovad och just hemkommen från en Spaniensemester med fästmannen när hon åkte hem till sig, ensam, för att se om hon hade kommit in på en sekreterarutbildning. Föräldrarna var bortresta, och när pojkvännen några dagar senare orolig åkte till radhuset på Söndagsvägen i Hökarängen låg hon död i föräldrarnas säng. Så småningom visade det sig att mördaren gått in genom altandörren, tryckt en handduk med kloroform över hennes ansikte och förgripit sig på henne sexuellt. Efteråt hade han dammsugit och städat bort alla synliga spår.
Mordet inträffade i juli 1965 när Peter Englund var åtta år. Varningar gick ut i radio, men trots den då enorma mediala uppmärksamheten har mordet fallit i glömska.
– Jag kommer ihåg det. Jag tror nog att det var det här med att en ung oskyldig människa blev mördad i sin säng. Det är väl ungefär det värsta som ett barn i sina mörkaste mardrömmar kan föreställa sig.
Efter Palmemordet och de nyss uppklarade morden i Linköping är klorformmordet i Hökarängen den svenska kriminalhistoriens tredje största mordutredning, dessutom ledd av en polis, GW Larsson (ja, en till GW), vars personlighet ekar genom fiktiva efterföljare som Beck och Wallander.
Hela Kickan Granells umgängeskrets förhördes, till och med deltagarna på en två veckors vävkurs som hon gick i Västergötland. Men även gärningsmannen är närgånget dokumenterad genom sin egen mycket obehagliga dagbok. I sitt bankfack förvarade han anteckningarna om hur han skulle ta hämnd och döda världens alla kvinnor och flickor som han inte klarade av att närma sig fysiskt.
– Det avgjorde. Jag har aldrig sett något liknande. Ofta finns det väldigt lite att utvinna ur den här typen av mord, skälen är banala och oåtkomliga. Här fanns det ett unikt material som gjorde att det gick att komma in i huvudet på den här människan, men en viktig poäng är att jag inte är intresserad av honom som individ utan som typ. Han går att se som ett tydligt exempel på en incelman.
Men hur nära får man gå? Kickan Granells föräldrar är döda, inte ens hennes grav på Skogskyrkogården finns kvar. Peter Englund skriver om hennes tidstypiska p-piller och hennes konflikt med pappan som ville att hon skulle avsluta latinlinjen på gymnasiet.
Henne vill Peter Englund däremot skildra som en individ på väg ut i vuxenlivet. Han träffade också en journalist som kunde berätta att modern en gång hade godkänt det bokprojekt som då planerades om mordet.
– Det var bra att veta. Om man hade ett barn som råkade ut för det här, hur skulle man vilja bli behandlad? Skulle jag vilja att allt bara försvann, att det bara fanns en fördjupning kvar i en gräsmatta? För det här är ju också en bok om någon som har försvunnit, det är en bok om henne.
TT: Är det inte också så att du som historiker vill visa hur man SKA skriva ”true crime”? Hur slipstenen ska dras liksom?
– Nej, jag ville visa hur en historiker skulle göra det.
Fakta

Peter Englund om …

… huruvida Svenska Akademien kan tänkas dela ut fler författarstipendier med anledning av corona?

– Det tror jag alldeles säkert, idén har redan kommit upp, men jag kan ju inte lova något.

TT: Om du gissar?

– Så tror jag att det kommer mer. Det ligger helt i linje med vad Akademien ska göra.

… huruvida Nobelpriset i litteratur kan delas ut som vanligt denna pandemihöst?

– Det har jag ingen aning om, men det är svårt att se. Om vi säger så här: det finns ju definitivt en hotbild om man tänker på Blå hallen och Konserthuset och genomsnittsåldern på en Nobelpristagare.

… om stämningen i Akademien efter invalet av fyra nya kvinnliga ledamöter:

– Vi hann komma i gång före corona, det är god stämning och mycket god vilja.

… om att ha digitala möten i Akademien:

– Det är besvärligt. Hela idén om digitala möten har fått sig en ordentlig tjottablängare när man ser hur knökigt det är att sitta där i Zoom. "Vänta nu, vem sade det?", och blopp så försvann någon. Men Akademien som helhet kan inte använda Zoom av sekretesskäl. Vi har haft digitala möten nästan som på ett chattforum. Akademien chattar kan man säga.

TT: Chattar ni fram en Nobelpristagare?

– Nej, nej, det går inte. Vi hoppas verkligen att vi kan få till ett fysiskt möte i höst. För att både välja in två ledamöter och har en seriös diskussion om Nobelpristagare måste man sitta ner tillsammans, det går inte annars. För vissa saker måste man se folk i ögonen för att det ska kunna hända något.

– Den här märkliga våren har visat att vi behöver andra människor.

Fakta

Peter Englund

Född: 1957 i Boden. "Hade en lycklig uppväxt i Norrbotten i en arbetarklassfamilj."

Bor: I Uppsala.

Familj: Nyskild. Fem barn.

Bakgrund: Historiker, disputerade 1989 vid Uppsala universitet med en avhandling om stormaktstiden. Parallellt med det akademiska arbetet skrev han den populärvetenskapliga boken "Poltava" som blev hans genombrott som författare. Blev 2001 professor vid Dramatiska institutet i Stockholm. Sitter i Svenska Akademien sedan 2002. Var ständig sekreterare mellan 2009 och 2015 då han efterträddes av Sara Danius. Lämnade 2018 Akademiens arbete i protest men valde att komma tillbaka.

Böcker i urval: "Brev från nollpunkten" (1996), "Silvermasken – En kort biografi över drottning Kristina" (2006), "Stridens skönhet och sorg – första världskriget i 212 korta kapitel" (2008) följdes sedan av en bok för vart och ett av krigets år där Englund skildrade kriget utifrån de människor vars liv påverkades.

Läser just nu: "Fröjdelekar" av historikern Annika Sandén. "När jag läser fiktion blir det klassikerna, nyligen Stendhal."

Nästa bok: "Vi får se. Jag har en bok som jag började med för längesedan, 'Snö – en kort historik' ska den heta."

Gå till toppen