Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Ledare: En ny allians är möjlig. Och kan behövas.

Det var då, en glad allians. Hägglund (KD), Björklund (L), Reinfeldt (M) och Olofsson (C).Bild: HENRIK MONTGOMERY / TT
Detta är tidningens huvudledare. HDs hållning är oberoende liberal.
Centerns tonfall gentemot Moderaterna är på väg att skifta. Till ett mjukare, vänligare slag. Det var tydligt i en intervju i tisdagstidningen med Centerns vikarierande partiledare Anders W Jonsson.
Hans beröm av Moderatledaren Ulf Kristersson lät genuint:
”Han har vid flera tillfällen lyft viktiga frågor och gjort det på ett konstruktivt sätt. Moderaterna visar att de vill vara ett statsbärande parti och det är något som jag varmt välkomnar.”
Hoppsan, det var överraskande varma ord. Mellan två partier som sedan januariöverenskommelsen slöts och banade väg för Stefan Löfvens rödgröna regering i början av 2019 ofta legat i luven på varandra.
Någon invänder säkert att berömmet ”bara” kommer från Anders W Jonsson, att det skulle vara ett annat ljud i skällan om ordinarie Centerledaren Annie Lööf varit tillbaka från mammaledigheten. Men säg inte det. Jonsson och Lööf talar med varandra i telefon ett par gånger i veckan och hörs via sms flera gånger om dagen. Lööf vet nog precis vad som händer i sitt parti.
Till exempel känner hon väl till de uppgifter som nu cirkulerar i pressen, att C kan vara på väg att försiktigt svänga i migrationsfrågan och närma sig den hårdare linje som M och KD står för. Det ska främst gälla att införa tuffare villkor för familjeåterförening och ett volymmål i asylpolitiken.
Men spelar det någon roll om C och M får varmare känslor för varandra? Självfallet.
Minns tongångarna från när alliansen bildades 2004. Dåvarande Centerledaren Maud Olofsson, beskriven som ”alliansens morsa”, vårdade relationerna och vi-känslan mellan fyra partier. Hon skrev sånger och delade ut chokladgrisar. Allt under parollen ”den som har roligast vinner”. Och alliansen höll ihop och vann två val.
Ulf Kristersson – som vuxit påtagligt på senare tid från en grinig och snarstucken högerledare till mer ödmjuk och öppet resonerande – skulle mycket väl kunna samla något som liknar en borgerlig allians. Minns vad Liberalernas Nyamko Sabuni rappt svarade när denna tidning i mitten av juni frågade henne vem av Löfven (S) och Kristersson (M) hon står ideologiskt närmast: ”Det är Ulf Kristersson.”
Januariavtalet har sina förtjänster, helt klart. I en svår parlamentarisk situation lades det ut som en bro över regeringskrisens Sverige i akt och mening att förse landet med en regering och med handfast liberal politik. Det mesta återstår att göra och förhoppningsvis orkar de fyra partierna ro överenskommelsen i hamn.
Men utgången är inte säker. Socialdemokraterna skakas emellanåt av inre konvulsioner, liksom regeringskollegan Miljöpartiet. Liberalerna har uppenbara bekymmer att stödja olika delar av uppgörelsen. Centern gör klokt i att inte satsa allt på det här kortet.
Hur det än går med januariöverenskommelsen skadar det inte om Sverige har åtminstone ett alternativ till dagens regering, ett realistiskt och aptitligt alternativ. Det får gärna påminna om forna dagars allians, byggd på tillit, glädje och liberala ambitioner.
Gå till toppen