Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Ledare: Fotboll kräver kött och blod. Och tålamod.

Caroline Seger förde sitt Rosengård till guld 2019.Bild: Johan Nilsson/TT
Detta är tidningens huvudledare. HDs hållning är oberoende liberal.
Förra året, 2019, var ”ett magiskt år”. Så löd slutomdömet från en av svensk damfotbolls giganter, FC Rosengårds Caroline Seger.
Hon var en av stjärnorna som hyllades på Götaplatsen i Göteborg efter att Sverige bärgat bronset i den succéfyllda VM-turneringen i Frankrike förra sommaren. I oktober var hon med och spelade hem SM-guldet till FC Rosengård. För att sedan, på Fotbollsgalan i november, belönas med Diamantbollen.
Magiskt var ordet.
Tillsammans med spelare som Kosovare Asllani, Sofia Jakobsson och Stina Blackstenius visade Caroline Seger att Sverige inte kan räknas bort i de stora fotbollssammanhangen. Det lär även FC Rosengårds framtidslöfte Hanna Bennison få vara med och bevisa framöver.
På lördagen smäller det. Då sparkar damallsvenskan igång igen. Äntligen. Det har varit en lång och tung coronaväntan på årets säsong, som nu inleds med ett Skånederby. Vittsjö kommer för en kvällsmatch på Malmö IP.
Och faktum är att det hängt – och hänger – ett antal mörka moln över denna säsong, särskilt i jämförelse med det magiska 2019.
VM i fjol lyfte damfotbollen till en ny nivå både sportsligt och publikmässigt. 1,12 miljarder tv-tittare såg VM, vilket var över 17 miljoner per match i snitt. I november föll ”lejoninnorna” i Englands damlandslag mot Tyskland på Wembley inför 77 768 åskådare – på en träningsmatch.
Parallellt har det under senare år skett en otrolig utveckling på klubblagsnivå. Fler och fler storklubbar – Chelsea, Arsenal, Wolfsburg, Atlético Madrid och många andra – satsar hårt också på sina tjejlag. Så även i Sverige.
Inte nog med att coronapandemin fått äta upp en stor del av träningstiden fram till säsongsstarten i år. Viruset har tärt rejält på klubbarnas kassor. Sponsorer har tvingats backa ur.
Under en pressträff i måndags luftade idrottsminister Amanda Lind (MP) sina farhågor för en långvarig coronapandemi. Klubbarnas ekonomi är i många fall ansträngd och i förlängningen kan föreningar få svårt att hålla nere avgifterna för träning och tävling så att jämlikheten kan värnas.
Ändå är frågan om att släppa in publiken på arenorna för tidigt väckt. Idrottsministern har förmodligen rätt – gränsen med max 50 människor som kan samlas slår hårt mot idrotten men lär behövas en längre tid. Hälsan och livet måste gå först.
Även om det är festligt att elitfotbollen kommer igång – nu damernas, häromveckan herrarnas – måste i ärlighetens namn sägas att publikens frånvaro river upp hål i helhetsupplevelsen. Arenor ekar tomma, även under match. Och en publiklös fotbollsmatch i tv är ofta en andefattig tillställning– något väsentligt saknas, nerven finns där inte. Och nej, det blir inte bättre av de publikljud som somliga tv-kanaler erbjuder. Påklistrade fejkljud gör bara tomheten än mer uppenbar.
När Rosengård tar emot Vittsjö kommer så kallade pappskallar att sitta på läktarna, fiktiv publik, personer i papp.
Fotboll kräver kött och blod. Både på plan och i publiken. Men bara lugn, det kommer. Coronan fordrar tålamod.
Gå till toppen