Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Minnesord om Adéle Larsson

Adéle Larsson, Sätofta, har avlidit i en ålder av 75 år. Närmast anhöriga är maken Ronny samt barnen Fredrik och Cornelia med familjer.

Den 10 april miste jag min allra bästa vän då hon gick bort i cancer 75 år gammal. Så ont det gör en sådan stund, när man varit så lyckligt lottad och haft en vän som Adéle.
Det är lite märkligt, men ofta händer de mest avgörande sakerna i ens liv när man minst anar det. Så var det för mig när jag som nyutexaminerad förskollärare stod på Bellevue förskola i Malmö i augusti 1975 och väntade på den arbetskollega som jag skulle dela ansvaret med på avdelningen för barn mellan tre och fyra år.
Personen i fråga var Adéle Larsson: vilken arbetskamrat! En bättre start på ett yrkesliv går inte att få. Så roligt vi hade ihop: vilka barn och vilka föräldrar! Det blev tyvärr inte mer än två år tillsammans på Bellevue förskola. Jag födde Maria, mitt första barn i augusti 1977 och Adéle vidareutbildade sig till förskollärare.
Men vi hade som tur var knutit hårda vänskapsband innan dess. Nyårsafton 1976 stod vi båda tillsammans framför altaret i Djursdala fina lilla stavkyrka utanför Vimmerby, Adéle med sin Ronny och jag med min Jan. Förutom vaktmästaren och prästen var det bara vi fyra.
Jag har aldrig blivit begåvad med några syskon. Adéle var en i en syskonskara på sju. Ändå hade hon plats för ytterligare en. På en av mina namnsdagar fick jag ett kort med denna text: "Till min syster. I förtroliga samtal om kärlek och lycka vill man ha någon nära som kan råda och tycka. En som ofta vet svaret på alla bekymmer, en som lyser upp vägen när det kvällas och skymmer. När man känner sig lycklig, glad eller dyster, finns hon alltid till hands – allra käresta syster!"
Precis så var det mellan oss båda och tänk att få en syster.
Men för två år sedan krossades mitt hjärta och alla som höll Adéle kär. Hon hade inte mått bra ett tag, gått ner i vikt, varit trött och haft ont i magen. Så stod det plötsligt klart för oss att detta berodde på en elakartad tumör i bukspottskörteln, det värsta stället av alla. Dels för att symtomen sakta smyger sig på och därför upptäcks sjukdomen i ett sent stadium och dels för att det är svårt att operera bort tumören. Så var det i Adéles fall.
Det blev oräkneliga cellgiftsbehandlingar. Men Adéle tyckte att allt detta var värt att ta sig igenom. Bara hon fick leva. Hon som älskade sina barn och barnbarn, ville se dem växa upp. Barn var hennes liv, både de i familjen och de som hon mött genom sitt arbete.
Natur och trädgård stod också högt upp på Adéles intresselista. Vilka gröna fingrar hon hade och så mycket jag lärt mig av henne.
Men trots hennes kamp så var slutet oundvikligt. Lugnt och stilla tog hon sitt sista andetag på morgonen den 10 april.
Nu går jag hemma i min trädgård och tar hand om den blå afrikanska liljan, olivträdet, fikonträdet och den engelska pelargonian: alla en gåva från Adéle. De gör att jag känner hennes närhet trots allt. Men saknaden och tomheten är oändlig.
Monica Larsson
Vitemölla
Gå till toppen